Traumaanknytning - att identifiera sig med förövaren

Stockholms- eller Norrmalmstorgssyndromet, uppkallat efter ett uppmärksammat bankrån i Stockholm 1973, innebär att människor som kidnappats eller hålls fångna, kan utveckla en relation till sina kidnappare vilket leder till att de tar deras parti inför till exempelvis polisen. Det handlar om att offret börjar att identifiera sig med förövaren. Teorin är att fenomenet kan uppstå i situationer där offret inte förmår att visa och utagera sin naturliga aggression mot förövaren.

Något liknande kan ske i ett destruktivt förhållande, där offret ofta är eller blir hjälplöst, därtill hjälpt av den isolering som förövaren utsätter offret för. Det är en försvarsmekanism som baseras på rädslan för att råka ännu värre ut och vädjar till den inre godheten hos förövaren. Men när förövaren är narcissist eller psykopat, finns inte det som de flesta av oss skulle beteckna som ”inre godhet”, personer med de här personlighetsstörningarna har inte förmåga att känna empati. De kommer inte förstå att de gör någon annan illa och de uttryck för ömhet som de stundtals visar, är bara en imitation av beteenden de sett hos andra.

När offret identifierar sig med förövaren blir traumat än mer komplicerat att bearbeta, eftersom de naturliga försvarsmekanismerna förser traumat med positiva intryck, medan upplevelser av skam, rädsla, utsatthet och sorg förblir obearbetade.

Alla kan råka ut för narcissistiska och psykopatiska förövare, de finns ju runt ikring oss och man kan stöta på dem var som helst, men alla fastnar inte i destruktiva och abusiva förhållanden med de här individerna. Personer med en trygg uppväxt, med sunda värderingar och bra vuxenförebilder under de tidiga åren, har ett naturligt inbyggt försvar mot dessa individer. De som istället har vuxit upp i otrygga miljöer, kanske i kombination med missbruksproblem och en eller två föräldrar med narcissistiska drag, har en mycket lägre tröskel för acceptans. Där den som vuxit upp tryggt reagerar negativt på ett narcissistiskt beteende, sker motsatsen för personen med den otrygga uppväxten – narcissistens beteende känns bekant, man reagerar med igenkänning och narcissisten kan upplevas som någon man identifierar sig med.

Barn som under uppväxten bevittnat våld och konflikter inom den egna familjen, är mer benägna att bli offer i abusiva förhållanden. Så drabbas den som redan drabbades som barn och så fungerar det sociala arvet. Även bakom de bästa fasaderna finns dysfunktionen, skrapar man på ytan av det som verkar obegripligt, hittar man ofta orsaken.

Därför är narcissism är en så allvarlig fråga

När jag för många år sedan träffade en terapeut på Alla kvinnors hus i Stockholm, talade vi mest om min barndom och om det äktenskap som jag hade lämnat efter nästan tjugo år. Mycket kändes kaotiskt för mig då, som så många andra hade jag inte förstått vad det var som hade hänt, vilka mekanismer som varit igång, eller att det överhuvudtaget var mekanismer. Jag befann mig i ett inre kaos.

Vid ett tillfälle bad mig terapeuten att inte glömma, att även den där trevliga, roliga och snälla personen, som då och då tittade fram bakom min mans fasad, bara var just en fasad och att där bakom fanns alltid den beräknande personen som kunde såra och skada så mycket. För mig var det enormt svårt att acceptera. Jag hade i alla dessa år längtat efter stunderna med honom som jag en gång blev förälskad i, som Gwyneth Paltrows rollfigur i The Talented Mr. Ripley säger: ”It's like the sun shines on you, and it's glorious. And then he forgets you and it's very, very cold.” Det var ju den personen som jag trodde att jag kunde locka fram, bara allt ”blev bra”, det var honom jag ville dela mitt liv med, den intelligente, begåvade, kreative och många gånger roliga personen som kom fram ibland. Att acceptera att det var en mask, innebar att acceptera att livet med honom var byggt på en illusion, att inget av det som vi gått igenom tillsammans egentligen hade något värde. Som om någon dragit undan mattan och det visade sig att det inte fanns ett golv under, utan bara ett tomrum och ett famlande i mörker. Vårt hade varit ett liv byggt på lögner.

Det var först mycket senare som jag skulle börja titta på och förstå att det inte bara handlade om någon som var lite ”konstig”, som hade ett humör som inte gick att förutse. Det var när jag började läsa om och lära mig mer om narcissism och psykopati som pusselbitarna började falla på plats. Jag insåg att hade jag haft någon som helst vetskap om att de här personlighetsstörningarna existerade, på riktigt, inte bara på film, så skulle jag eventuellt ha varit förmögen att ta mig ur förhållandet tidigare och besparat mina barn många års uppväxt med en person som inte borde vara i närheten av barn överhuvudtaget.

Då, för många år sedan, uppmanade min terapeut mig att skriva en bok. ”Beskriv det du har varit med om”, sade hon. Jag försökte, men från början visste jag inte ens vad det handlade om. Att beskriva skeenden, misshandel och våldtäkter var bara smärtsamt och förde mig mentalt tillbaka till den mardröm som äktenskapet ofta var. Det är först nu, efter mer terapi, efter att ha blivit diagnostiserad med PTS och börjat skala av lager efter lager med vanföreställningar och rädslor, som jag känner att jag har något att berätta. Jag vill skriva något som förklarar, som förhoppningsvis får andra att förstå.

Jag är ingen expert på narcissism, men jag kan numer se mönster och beteenden och se att det handlar om det, vilket jag inte kunde tidigare. De som jag brukade kalla testosteronstinna hannar, de är vanligtvis psykopater. Ofta har de en karakteristisk gång, uppenbar för dem som kan tyda mönstren. Precis som kriminella psykopater väljer ut offer efter gångstil (1), kan vi andra lära oss att identifiera dessa presumtiva förövare innan de kommer oss för nära.

Är det synd om de här människorna? Både ja och nej. Det är fortfarande oklart om vilka specifika händelser som triggar en utveckling av narcissism och psykopati, samtidigt som vissa studier, bl.a. av professor James Fallon, USC, pekar på att det kan finnas en ärftlig del vid utveckling av det senare. För vissa är det här teorier som är svåra att acceptera, eftersom de går helt stick i stäv med tron på allas inneboende godhet. Vi vill helst vill se förklaringar till de flesta avvikande beteendena som resultat av att ha blivit utsatt för något, att ha varit ett ”offer”.

Att försöka bota eller hjälpa en narcissist eller psykopat är kontraproduktivt. Gör det inte, försök inte ens. De kommer definitivt inte uppskatta det och lider inte speciellt av det heller. Anser man sig stå över andra, som de gärna tror, så är det okej att vara annorlunda. Vi andra är helt enkelt staffagefigurer i deras egen film om sig själva.

Problemet med narcissister, som enligt vissa beräkningar utgör ungefär 5 % av befolkningen, är att de inte i ensamhet lider av sin dysfunktion. Eftersom dessa människor inleder förhållanden, gifter sig, får barn, har arbeten etc., är de i ständig kontakt med andra och en narcissist agerar i alla dessa situationer – som en narcissist. Människorna som kommer i kontakt med dem, kommer i högre eller lägre grad utsättas för de olika stadierna av den narcissistiska cykeln och det sätter många gånger spår i hur de kommer att tackla livet.

Som förälder är narcissisten i bästa fall bara olämplig, i värsta fall en mördare. Problemet med dem är att de barn som ofta blir traumatiserade för livet, i sin tur kan komma att göra skada, eller bli dysfunktionella samhällsmedborgare som kostar samhället stora pengar. Det är kvinnor och män, som får sina liv slagna i spillror och därför blir oförmögna att tillföra samhället eller sig själva någonting. Det är människor som blir beroende av droger, alkohol, blir självdestruktiva och har en förhöjd risk för självmord.

I en studie (2) som genomfördes i USA 1995-97, med nära 10 000 intervjuade individer, framkom att personer som har blivit gravt traumatiserad i barndomen har en ökad risk för att börja missbruka droger med 4600 %, en ökad självmordsrisk med 3-5000 % och en 20 år kortare förväntad livslängd än den generella medellivslängden. De här individerna riskerar också att som vuxna bli sjukare än andra eftersom de i hög grad bär på obearbetad stress som i sin tur hämmar immunsystemet.

Att att leva med en narcissist är som att utsättas för långt utdragen tortyr. De lämnar skadade människor efter sig längs sin livsväg. Allt det här utspelar sig dagligen inför våra ögon, inför ögon som inte ser, sinnen som inte uppfattar och det lämnar offren mer ensamma än ordet ens kan beskriva, mitt ibland oss.

I det Sverige, som efter år av diskussioner, till slut tvingades inse att det fanns ett fenomen som hette ”hedersmord”, blir diskussionen om narcissister och psykopater väldigt obekväm. Att det går att diagnostisera var tjugonde person som antingen narcissist eller psykopat, är ingen trevlig tanke – och hur kan man vara säker? Tänk om man har fel?

I sin uppsats, ”Understanding the development of psycopathy” (3), visade Essie Viding vid University College London, att terapi för psykopater kan få motsatt effekt, de blir inte botade, utan blir istället skickligare på att föra andra bakom ljuset. Trots det talas det på riksdagsnivå i Sverige om att denna typ av brottslingar ska ges ”vård.” En vård som alltså enlig Essie Viding, numer professor i psykopatologi vid University College London, riskerar att göra den grupp av dömda som kan diagnostiseras som psykopater, till än mer förslagna brottslingar.

När man utsätts för och antar jag överlever, övergrepp, mentala eller fysiska, blir man aldrig igen som andra. Precis som med sorg som aldrig försvinner, bara förändras, kommer traumat alltid vara en del av ens liv. Det behöver inte bli en del av ens självbild, men man kommer oundvikligen att känna till sånt som de flesta är omedvetna om. På sätt och vis skapar det här ett avstånd mellan en själv och andra människor. Man kommer förmodligen kunna identifiera förövare, i alla fall i många fall och man kommer kunna tolka händelser på ett sätt som för de flesta förblir fördolt.

1 http://www.huffingtonpost.co.uk/dr-raj-persaud/dont-walk-this-way-how-yo_b_6509478.html

2 American Journal of Preventive Medicine; Relationship of Childhood Abuse and Household Dysfunction to Many of the Leading Causes of Death in Adults; Vincent Felitti MD, et al. May 1998

3 Viding, Essi. (2004). Annotation: Understanding the development of psychopathy. Journal of child psychology and psychiatry, and allied disciplines. 45. 1329-37. 10.1111/j.1469-7610.2004.00840.x.

Problemfyllda personer eller narcissister och psykopater?

En kvinna blir mördad. Hon blir ibland attackerad inför sina barn. Ibland klarar hon sig. Barn som dödas av sina fäder. Husdjur som sparkas på eller dödas, men knappast skapar några rubriker.

Från polisens sida och i massmedia kallas de här fallen vanligtvis för familjetragedier. Fall där psykisk sjukdom spelat roll, eller fall där det helt enkelt gick åt skogen, buntas ihop med fall där mordet/morden är det tragiska slutet på många års terror.

Ibland förfäras vi över ett förhållande som snabbt urartar, som mordet på Lotta Rudholm, den 4 juni, 2016. Ett grymt bestialiskt mord, oförståeligt för de flesta. Mördaren tittar ut från bilden, självsäker, någon som ofta besöker gymmet. Säkert stark, kanske visar det sig att han tagit steroider, som ökat på hans aggressivitet. Men jag läser andra detaljer och återigen, som så många gånger tidigare, finns kanske svaret i detaljerna. De träffades, han uppvaktade henne, kom med blommor hela tiden, i narcissistsammanhang kallas fasen ”kärleksbombning”. Sen blev han snabbt kontrollerande. Det står inte att han ligger bakom det, men hon byter status på sin Facebooksida utan att hennes syster vet om att hon är i ett förhållande. Jag kan höra orden: ”Är du singel eller? Varför ändrar du inte status? Träffar du andra?” Hon ber sin syster att ”gilla” inlägg som han gjort på hennes sida: ”...annars blir han arg.” Han tränger sig in i hennes privata sfär och kräver uppmärksamhet och visar klart sitt ogillande om hon inte följer hans minsta vink.

Han verkar ha blivit våldsam ganska snart, det är ovanligt. Vanligtvis tar det längre tid, men det här förhållandet har utvecklats i turbofart. Han hotar henne till livet redan efter kort tid. Hon polisanmäler, tar tillbaka anmälan, eller snarare, informerar åklagaren om att hon inte tänker vittna. Hon är rädd. Jag vet, jag har själv varit där, fast utan den våldsamhet som Lotta utsattes för. Jag kalkylerade att straffet min man skulle få var ett par månaders fängelse och insåg att ingen skulle kunna skydda mig, varken före eller efter fängelsestraffet. Ingen skulle skydda mig om han en dag bara dök upp. Om ett fängelsestraff inte skulle provocera, då vet jag inte vad som skulle kunna göra det. Jag ringde också upp åklagaren, jag sa också att jag inte tänkte vittna, för jag var rädd.

Lottas mördare är förmodligen inte bara narcissist utan även psykopat. Men utan kunskap som lär oss att tyda signalerna, kommer både kvinnor och män fortsätta att råka ut för de här destruktiva personerna, gång efter gång. Lotta blev ihjälslagen, förmodligen tyckte hennes mördare att hon visat brist på respekt, hon hade provocerat honom, hon kanske hade sagt att hon ville bli fri.

Vi läser om kvinnor som bett att få ha skyddad identitet och begärt kontaktförbud och inte fått det. Vi läser om mannen som ”råkade” skjuta ihjäl den före detta sambon ”jag skulle vända geväret mot mig själv, sen gick det av”. Vi läser om barnen som blir kvar och vars vårdnadshavare är deras mammas mördare. Vi läser om allt det här och de flesta av oss förstår ingenting, bara att det är hemsk det som hänt. När vi hör ord som ”narcissist” eller ”psykopat”, så tänker de flesta på filmer som ”När lammen tystnar” eller ”American psycho” och tror sig förstå att sådana människor finns det inte många av och nog sjutton skulle man fatta om man träffade en.

Att narcissister och psykopater är relativt vanliga (ungefär fem procent av befolkningen, två tredjedelar av dem män, beräknas vara narcissister) och mer vanligt förekommande högre upp i hierarkier, är något som de flesta av oss är skonsamt omedvetna om. Vi är också omedvetna om att det här bara är toppen av ett isberg. De flesta som lever med en narcissist eller psykopat kommer aldrig komma i kontakt med polisen, de barn som växer upp i sådana familjer ser precis ut som andras barn. Bara lite tystare kanske.

Bristen på kunskap om hur abusiva förhållanden med narcissister eller psykopater fungerar är stor, även bland psykologer och terapeuter. De flesta är lyckligt ovetande om att de här destruktiva personerna finns i hela samhället, att de inte är så få och att den skada de orsakar sin omgivning ofta är väldigt stor.

För min egen del tror jag, att hade jag känt till att det här var något som över huvud taget existerade, hade mitt liv kunnat sett annorlunda ut idag. Jag visste visserligen att mitt äktenskap inte var som det skulle, jag förstod att mycket av det som skedde inom hemmets väggar var sånt som de flesta inte råkade ut för. Men han slogs ju inte, i alla fall inte med knytnävarna och det handlade mest om att han var, som jag uttryckte det ”sjuk i huvudet” ibland. Eller som en annan kvinna beskrev sitt tidigare äktenskap: ” Jag kände mig inte som en misshandlad kvinna. Jag var bara gift med en problemfylld man.”

De flesta förklarar de här människornas beteende med att de är dumma/elaka/sjuka i huvudet/jäkla psykon etc.. Problemet för mig blev, att även sedan jag lyckats separera och gått på terapi genom Alla kvinnors hus försorg, var det ingen som talade om detta. När jag diagnostiserades med PTS, nästan tio år senare, var det fortfarande ingen som talade om detta. Att sätta etiketter på människor är något som vi i Sverige är livrädda för.

Det man inte förstår eller har kännedom om, blir till en ologisk soppa som inte alls verkar hänga ihop. Hur kan någon ena stunden vara trevlig och glad, för att i nästa sekund vara ett monster med tomma ögon? Till och med när jag satt i min första terapisession och fick höra att bakom masken, den där trevliga, finns alltid samma kallögda beräknande individ, även då förstod jag ingenting, det var ologiskt. Jag ville så gärna tro att den där trevliga människan var hans sanna jag, och hade väldigt svårt att acceptera att det inte var så.

Skuldbelägga och skylla på andra - ett narcissistiskt karaktärsdrag

Allt är ditt fel. Lever du med en narcissist är chansen stor att du känner igen det här. En narcissist tar aldrig ansvar för någonting. Det är alltid någon annans fel när någonting händer. Är det du som är partner är det många gånger ditt fel, speciellt när det inte finns någon annan att skylla på.

Bilnyckeln är borta och fast du vet att han hade den dagen innan, så är det du som har haft bort den. Försök att resonera möts med höjda ögonbryn och en min som verkar säga: ”Kom med något annat.” När han har hittat nyckel, så är det knappast så att han talar om det, eller säger att: ”det var visst jag som hade den.” En narcissist ber inte om ursäkt. Punkt. De vänder allt emot dig och i fallet med nyckeln, om du skulle försöka försvara dig, skulle svaret förmodligen bli: ”Men du har haft bort den så många gånger förut”. Narcissisten har alltid svar på tal.

Offret blir narcissistens förlängda arm. I ansträngningen att själv försöka undgå narcissistens vrede, skyller man i familjen vitt och brett på andra. Det blir ett beteende som tas över av de andra familjemedlemmarna.

När man verkligen misslyckas med något; färgad tvätt, missade möten, vad som helst, de blir bevis på vilken oduglig människa man var. Att bli förlåten är helt otänkbart.

Ju mer ledsen man blir, för tyvärr reagerar man ofta så istället för att bli arg, ju mer kritik kommer. Man blir motad längre och längre bort från verkligheten, från sunda reaktioner. Man börjar reagera som en hund som blir sparkad på, vänjer sig vid behandlingen och försöker göra sitt bästa för att inte upprepa sina misstag, så att det inte ska finnas möjlighet till mer kritik. Man försöker anpassa sig. Men sanningen är den att du aldrig någonsin kommer vara den där perfekta partnern och även om du skulle uppnå det, skulle narcissisten ändå hitta nya fel på dig.

I ett fall som jag känner till, hade den narcissistiske partnern förberett sin reträtt. Förhållandet fungerade inte och flickvännen hade slutat att tro på hans kärleksbombningar, hon ville separera. Han hade hyrt det han kallade för sitt kontor, det var i själva verket en trerumslägenhet inredd som ett hem, fast med ett stort skrivbord i ett av rummen. Han bjöd inte dit sin sambo på flera månader, trots att lägenheten ligger mindre än fem minuter från deras gemensamma bostad. Allt det här hade skett utan hennes inblandning, han hade inte ens berättat om sitt nya ”kontor”. Däremot hade han publicerat bilder från den nya lägenheten på Instagram.

I ett normalfungerande förhållande hade den som tänkte skaffa ett kontor förmodligen bett sin partner komma dit och titta, kanske till och med innan kontraktet skrevs. Man samarbetar och samverkar och ber varandra om råd, det finns ingen konkurrens mellan de två parterna. Men i det här fallet, eftersom det verkade ta emot att vara den som tog det avgörande steget, att faktiskt och praktiskt, flytta ut från det gemensamma hemmet och över gatan till den nya lägenheten, så gjorde narcissisten följande lilla piruett. Han åkte på affärsresa i en vecka och bad sin partner att under den här tiden bestämma om hon ville fortsätta förhållandet. Så trots att han hyrt, möblerat och förberett sig för ett ungkarlsliv flera månader tidigare, var det hon som skulle ta beslutet, som om beslutet inte redan var taget. Frågan är vad han skulle göra om hon skulle säga att hon hade ändrat sig, att hon trots nästan dagliga trakasserier från hans sida skulle vilja fortsätta deras förhållande? Skulle hon efter veckans betänketid säga att det var bättre att de separerade, så skulle han, enligt honom själv, vara den som stod med trumf på hand och han skulle kunna skylla uppbrottet på henne. Det skulle bli hon som ville separera, han skulle bara ha gjort det hon ville och allt som eventuellt därefter skulle kunna gå fel kan skyllas på henne, allt enligt den narcissistiska logiken.

Varför narcissister isolerar sin partner

En av grundförutsättningarna för att lyckas som förövare är att kunna isolera den utvalda individen från hennes vänner och familj. Ett vanligt och effektivt sätt är att man tillsammans kritiserar hennes familj. Har offret upplevt svårigheter under sin uppväxt, ofta på grund av familjen, är känslan att kunna dela det med någon som vill lyssna, nästan omvälvande.

Den nya partnern verkar både förstående och inte alls fördömande. Oförrätter överdrivs, känslor som offret burit på valideras och förstärks samtidigt som narcissisten blir den hon upplever att hon kan känna tillit till. På så sätt binds offret känslomässigt samman med sin förövare. Det blir en uppdelning av vi mot dem. De flesta av oss gör precis samma sak med sina nära vänner och partners, man delar med sig av sina erfarenheter, berättar små hemligheter som man inte talar om för nästan någon annan, men därvid stannar det. Man skapar en känsla av samhörighet genom att dela med sig.

I ett vanligt förhållande är den här fasen att lära känna den andre, härlig och spännande, men i ett förhållande där den ena parten är narcissist, är det början på nedbrytningsprocessen. Narcissisten kommer att verka medkännande och genuint intresserad, precis så som man önskar att någon som bryr sig ska vara, som om hon/han vore ens bästa kompis. Han kommer att ställa frågor för att få ut så mycket information som möjligt. Förmodligen känns det skönt att ha hittat någon som är så förstående, men det är inte äkta förståelse som narcissisten visar. Narcissister har förmågan att ”spegla” den de pratar med och man får höra precis det man vill höra. Man blir lockad att dela med sig av sina mest intima minnen och möts av empati och förståelse. Någon som lyssnar. Det här är bara en mask som narcissisten använder sig av för att få ut maximal information. Den information man delar, kommer i ett senare skede att användas emot en.

Bland de olika typer av svek en narcissist utsätter andra för, är det här bland den mest ödeläggande. Känslan av att ha blivit förrådd är fruktansvärd, för i den stund det som sagts i förtroende vänds emot dig, av den person som du trott dig kunna lita på mer än någon annan, då dras marken bort under dina fötter. Man tappar fotfästet – allt hamnar i kaos.

Nedbrytningen börjar långsamt, vore den omedelbar skulle det vara lättare att reagera och gå. Isoleringen, som går hand i hand med nedbrytningen av jaget, börjar även den långsamt, person för person. Familj och vänner skalas bort. Har offret ett komplicerat förhållande till sin familj, är den här processen ganska enkel. Genom att förstärka kritik från offret självt och komma med nya antaganden, ofta fabricerade på grundval av den information förövaren fått av offret självt, framstår det som om familjen inte är på offrets sida, utan den verkliga tryggheten finns hos förövaren. Isoleringen leder så småningom till att offret till slut tror att det inte finns någon hjälp att få. Hon står ensam och i beroendeställning till förövaren.

Känslan av att vara ”dålig” att inte duga kommer smygande, för i all den där missriktade hjälpen att bli bättre och genom kritiken mot hennes närmaste, finns indirekt kritik mot offret inbäddad. Bara det faktum att hon/hanstått ut med dessa människor så länge är i sig kritik mot den egna personen.