Mördare brukar aldrig ha föräldrar. När ett uppmärksammat våldsdåd begåtts, händer det ibland att den misstänkte förövarens föräldrar, oftast modern, intervjuas av kvällspressen. Nästan utan undantag vidmakthåller föräldrarna sina barns oskuld, fastän de själva befunnit sig långt från platsen för brottet och inte kan ha någon vetskap alls om vad som har hänt. ”Hans är inkapabel till det,” är en ganska vanlig förklaring. Förövaren måste vara någon annan, någon annans barn, för ens eget barn, som man uppfostrat så gott man förmodligen kunnat, kan det omöjligt vara. Det är ytterst sällsynt att någon förälder erkänner att det varit vissa problem under uppväxten eller att deras son eller dotter visat aggressivitet eller varit paranoida.
Inte bara föräldrar tillhör de som förnekar. Grannar, vänner, arbetskamrater kan ställa upp och intyga att den misstänkte absolut inte kan vara den som utfört de vålsamma handlingarna. “Han kan inte göra en fluga förnär”, så tänker många. Människor har sällan bara en sida, svart eller vit. De flesta befinner sig i någon slags gråzon, ljusare eller mörkare. Men vi har alla har fler än en sida.
Jag själv bar på ett extremt motstånd, förnekelse brukar det kallas. Trots psykisk misshandel under många år, trots fysisk misshandel vid några tillfällen, trots att varken jag eller barnen kunde ta hem kompisar och trots att han mycket sällan bidrog till familjens försörjning på något sätt, trots allt det, hade jag svårt att förstå när min terapeut sa till mig: ”bakom den där masken av vänlighet hos din man, han som stundtals är så rolig att vara med, finns alltid den kalla beräknande personen.” Det tog lång tid för mig att verkligen förstå. Det var svårt att ta in att en person som jag trott mig stå nära, faktiskt aldrig hade gjort det. Att den där andra, han med den iskalla blicken och det stelnade ansiktsuttrycket, hela tiden fanns där även i de stunder när jag trodde att vi hade det bra, det gjorde att jag tappade fotfästet under en tid. För det innebar att en stor del av mitt liv var byggt på en illusion. Jag hade inte levt med någon som älskade mig, om än på ett egendomligt sätt, jag hade levt med fienden.
Vi lär oss att alla på ett eller annat sätt är offer. Vår olust inför att sätta etiketter på människor, att brännmärka andra, gör att väldigt många av oss blir som vidöppna mål för narcissisternas förslagna uppträdande. Visst kan man instinktivt känna av att man inte tycker om vissa personer, obehaget kan till och med vara ganska starkt, men många av oss lär sig från barnsben att ignorera de här signalerna.
Även om indicierna var många när det gällde Q, var det ingen på kvinnojouren som talade om narcissism, fastän det nu för mig är tydligt att de förstod att det var det som det handlade om. För mig blev upptäckten om sambandet mellan narcissism och destruktiva förhållanden nyckeln till att börja förstå vad som hade hänt under mitt äktenskap. Det gav mig verktyg att gå vidare och att förlåta mig själv och inse att det inte hade varit mitt fel.