Nu ska regeringen diskutera mäns våld mot kvinnor igen...

Var inne på svt:s hemsida för en lite stund sedan. Regeringen ska ta tag i problemet med mäns våld mot kvinnor. Statsminister Stefan Löfven uttalar sig: ”Det här är avskyvärda handlingar som samhället aldrig får blunda eller någonsin hitta ursäkter för. Istället måste samhällets samlade kraft slå tillbaka mot våldet. Det kommer att kräva mycket av många. Vi ska slå larm, visa civilkurage och från tidig ålder prata med pojkar och män om att manlighet inte är att slå eller förtrycka kvinnor.”

Det är vällovligt, men de flesta fallen av våld i nära relationer idag handlar inte så mycket om att pojkar inte får lära sig att man inte slår tjejer. Kulturen har ändrats. Men det som inte har ändrats är de människor, upp till fem procent av oss, som bär på en personlighetsstörning som innebär att de inte känner empati, att de är gränslösa och inte kan förstå att andra inte är en förlänging av dem själva, eller att de har “rätt” till vissa av dem utvalda personer. Det är människor som svårligen kommer kunna ändra sig. Hittills verkar det inte finnas någon bot för de som lider av narcissistisk personlighetsstörning eller är psykopater. Det är offren och de potentiella offren som måste lära sig att de här människorna kan förstöra deras liv, ibland till och med ta det.

Ingen känner en förövare

Mördare brukar aldrig ha föräldrar. När ett uppmärksammat våldsdåd begåtts, händer det ibland att den misstänkte förövarens föräldrar, oftast modern, intervjuas av kvällspressen. Nästan utan undantag vidmakthåller föräldrarna sina barns oskuld, fastän de själva befunnit sig långt från platsen för brottet och inte kan ha någon vetskap alls om vad som har hänt. ”Hans är inkapabel till det,” är en ganska vanlig förklaring. Förövaren måste vara någon annan, någon annans barn, för ens eget barn, som man uppfostrat så gott man förmodligen kunnat, kan det omöjligt vara. Det är ytterst sällsynt att någon förälder erkänner att det varit vissa problem under uppväxten eller att deras son eller dotter visat aggressivitet eller varit paranoida.

Inte bara föräldrar tillhör de som förnekar. Grannar, vänner, arbetskamrater kan ställa upp och intyga att den misstänkte absolut inte kan vara den som utfört de vålsamma handlingarna. “Han kan inte göra en fluga förnär”, så tänker många. Människor har sällan bara en sida, svart eller vit. De flesta befinner sig i någon slags gråzon, ljusare eller mörkare. Men vi har alla har fler än en sida.

Jag själv bar på ett extremt motstånd, förnekelse brukar det kallas. Trots psykisk misshandel under många år, trots fysisk misshandel vid några tillfällen, trots att varken jag eller barnen kunde ta hem kompisar och trots att han mycket sällan bidrog till familjens försörjning på något sätt, trots allt det, hade jag svårt att förstå när min terapeut sa till mig: ”bakom den där masken av vänlighet hos din man, han som stundtals är så rolig att vara med, finns alltid den kalla beräknande personen.” Det tog lång tid för mig att verkligen förstå. Det var svårt att ta in att en person som jag trott mig stå nära, faktiskt aldrig hade gjort det. Att den där andra, han med den iskalla blicken och det stelnade ansiktsuttrycket, hela tiden fanns där även i de stunder när jag trodde att vi hade det bra, det gjorde att jag tappade fotfästet under en tid. För det innebar att en stor del av mitt liv var byggt på en illusion. Jag hade inte levt med någon som älskade mig, om än på ett egendomligt sätt, jag hade levt med fienden.

Vi lär oss att alla på ett eller annat sätt är offer. Vår olust inför att sätta etiketter på människor, att brännmärka andra, gör att väldigt många av oss blir som vidöppna mål för narcissisternas förslagna uppträdande. Visst kan man instinktivt känna av att man inte tycker om vissa personer, obehaget kan till och med vara ganska starkt, men många av oss lär sig från barnsben att ignorera de här signalerna.

Även om indicierna var många när det gällde Q, var det ingen på kvinnojouren som talade om narcissism, fastän det nu för mig är tydligt att de förstod att det var det som det handlade om. För mig blev upptäckten om sambandet mellan narcissism och destruktiva förhållanden nyckeln till att börja förstå vad som hade hänt under mitt äktenskap. Det gav mig verktyg att gå vidare och att förlåta mig själv och inse att det inte hade varit mitt fel.

Det amerikanska valet 2016

Valåret 2016, skulle i den amerikanska historien bli året då nästan ett halvt folk fördes bakom ljuset av en extrem narcissist. Uppvaknandet kommer med all sannolikhet bli hårt, det finns knappast några alternativ till det. Den där frågan, ”varför stack du inte?”, skulle nu kunna ställas till alla de som röstade på den narcissistiske kandidaten. Han som förolämpade alla, som förstorade sin egen betydelse, som upprepade gånger skrek ”du är oförskämd” till en reporter, fast det var han själv som var det. Han som ljög utan att tveka, som nekade till att ha sagt saker, fast det fanns dokumenterat på film, han som gjorde narr av handikappade och framförallt skyllde alla på problem på andra. Du som har läst den här bloggen, har förhoppningsvis börjat lära dig att hans uppträdande är typiskt för en narcissist.

Enligt en artikel i The Atlantic (1), beskriver George Simon, amerikansk psykolog som undervisar i ämnet Manipulativt uppträdande, Trumps uppträdande som så klassiskt för en narcissist, att han sparar videoinspelningar av honom, för att det inte finns ett tydligare exempel av narcissism att visa för studenterna.

Det som gör en ledare med narcissism farlig är hans/hennes faktiska sårbarhet och oförutsägbarhet. Eftersom de behöver ett ständig inflöde av känslor, gärna komplimanger, blir de extra påverkbara för smicker, gåvor och annat som får dem att känna sig speciella. I Trumps fall kunde man se hur kandidaten satte upp ett mindre hov i sitt eget hem på Manhattan, dit han kallade statsmän, politiker och andra som ville ha en del av maktens kaka. I det förgyllda tornet satt han förmodligen och lapade i sig all uppmärksamhet han kunde få. Vardagen kommer inte bli lika spännande och när svårigheterna kommer, för de kommer alltid i den position han nu ska ha, kommer han vara väldigt oberäknelig.

De här raderna ovanför skrevs strax efter det amerikanska valet. Det är nu tydligt att världen har blivit en osäkrare plats, där politiska principer kan ställas på huvudet av en tweet, där motståndare utsätts för veritabla förtalskampanjer, inte sällan ledda av den person som innehar det högsta ämbetet i landet. Vad som också är intressant från ett psykologiskt perspektiv, men skrämmande från ett samhälleligt perspektiv, är att se hur många människor som faller för de uppenbara lögnerna, som förförs av en retorik som är som en uppblåst ballong, där de blir till redskap för en person vars enda mål är att tillfredsställa sig själv. Hur den ena efter den andra medhjälparen kastas in i elden, när de inte längre är till någon nytta för ledaren. Och precis som beskrivits på den bloggen, händer det att de åter tas till nåder, kärleksbombningen sätter fart på nytt med smicker och kanske löften om högre positioner, pengar och makt, men tiden i maktens sken kan bli kortvarigt och de kan snart kastas till vargarna igen.

Även i Sverige har vi politiker som råljuger, förnekar att de har uppträtt på ett visst sätt och alltid skyller på andra. Rysslands regering och president uppträder likadant. Om alla dessa är narcissister, det får andra svara på, det som är uppenbart är dock att agerandet, medvetet eller omedvetet, bär narcissistens prägel. De är många och de finns mitt ibland oss.

1 http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2016/06/the-mind-of-donald-trump/480771/

Absurdistan - läs det här från ROKS ordförande

I dagens Expressen har ROKS ordförande, Jenny Westerstrand, skrivit en debattartikel, som är så skrämmande att det är svårt att ta till sig. Bland annat skriver hon att tjejgrupper på skolor och fritidsgårdar ifrågasätts och hindras från att verka. De anses diskriminerande.

Förmodligen har de flesta läsarna av den här bloggen varit utsatta för våld, vare sig det är fysiskt eller psykiskt, från närstående. De flesta är troligtvis kvinnor. Det är inte konstigt. För även om det finns kvinnor som är den skyldiga parten i destruktiva förhållanden, kan ingen förneka statistiken;

• Män utgör 66 % av narcissister. Narcissister är överrepresenterade som förövare och förtryckare.

• De flesta psykopater - även de ofta förövare - är män.

• Män är vanligtvis större, starkare, mer muskulösa än kvinnor, vilket gör det lättare för dem att fysisk angripa kvinnor.

• Det är fler kvinnor som mördas av sina partners är vice versa.

Att jämlikheten ska gå så långt att man inte längre kan erkänna att ett kön är mer utsatt än ett annat är inte mindre än en skandal och ett svek mot alla kvinnor och barn som är utsatta av män.

Sprid gärna debattartikeln till andra.

Mäns våld mot kvinnor - är det verkligen "bara" det det handlar om?

I Sverige handlar debatten om våld i nära relationer nästan enbart om det som kallas “mäns våld mot kvinnor”. Det stämmer att kvinnor är mycket mer utsatta för våld i hemmet från sin partner, än män, men att förklara hela den här problematiken med att det handlar om något slags könskrig, det håller inte.

I den anglosaxiska världen, här talar vi om Storbritannien och USA, har man sedan länge sett klara paralleller mellan psykisk och fysisk misshandel och de mentala störningarna narcissism och psykopati. Alltför många av förövarna uppvisar nästan exakt samma beteenden, vilka knappast kan förklaras med att de flesta av dem är män, för det finns kvinnliga förövare också, som uppträder likadant.

Under mitt arbete med människor som levt med den här typen av förövare, får jag ofta frågan: “Hur kan de vara så lika? Hur kan de agera på ett sätt som verkar som om de lärt sig det här beteendet?” Men tittar man på hur narcissister fungerar och agerar, så finns svaret för det mesta där. Att sedan detta beteende vävs in i ett sammanhang där män ofta har mer makt än kvinnan, det förnekar jag inte. Men jag skulle vilja att de som hävdar att det bara handlar om patriarkatet, förklarar för mig hur exempelvis en man som jag satt med i över fem timmar för en tid sen, berättade precis samma historia som så många kvinnor före honom vittnat om, men hans förövare var hans före detta flickvän. Och hans skam var dubbel, för ingen ville tro honom - det här händer inte män.

Det är dags att våga se på de här problemen utan förutfattade meningar.