Valåret 2016, skulle i den amerikanska historien bli året då nästan ett halvt folk fördes bakom ljuset av en extrem narcissist. Uppvaknandet kommer med all sannolikhet bli hårt, det finns knappast några alternativ till det. Den där frågan, ”varför stack du inte?”, skulle nu kunna ställas till alla de som röstade på den narcissistiske kandidaten. Han som förolämpade alla, som förstorade sin egen betydelse, som upprepade gånger skrek ”du är oförskämd” till en reporter, fast det var han själv som var det. Han som ljög utan att tveka, som nekade till att ha sagt saker, fast det fanns dokumenterat på film, han som gjorde narr av handikappade och framförallt skyllde alla på problem på andra. Du som har läst den här bloggen, har förhoppningsvis börjat lära dig att hans uppträdande är typiskt för en narcissist.
Enligt en artikel i The Atlantic (1), beskriver George Simon, amerikansk psykolog som undervisar i ämnet Manipulativt uppträdande, Trumps uppträdande som så klassiskt för en narcissist, att han sparar videoinspelningar av honom, för att det inte finns ett tydligare exempel av narcissism att visa för studenterna.
Det som gör en ledare med narcissism farlig är hans/hennes faktiska sårbarhet och oförutsägbarhet. Eftersom de behöver ett ständig inflöde av känslor, gärna komplimanger, blir de extra påverkbara för smicker, gåvor och annat som får dem att känna sig speciella. I Trumps fall kunde man se hur kandidaten satte upp ett mindre hov i sitt eget hem på Manhattan, dit han kallade statsmän, politiker och andra som ville ha en del av maktens kaka. I det förgyllda tornet satt han förmodligen och lapade i sig all uppmärksamhet han kunde få. Vardagen kommer inte bli lika spännande och när svårigheterna kommer, för de kommer alltid i den position han nu ska ha, kommer han vara väldigt oberäknelig.
De här raderna ovanför skrevs strax efter det amerikanska valet. Det är nu tydligt att världen har blivit en osäkrare plats, där politiska principer kan ställas på huvudet av en tweet, där motståndare utsätts för veritabla förtalskampanjer, inte sällan ledda av den person som innehar det högsta ämbetet i landet. Vad som också är intressant från ett psykologiskt perspektiv, men skrämmande från ett samhälleligt perspektiv, är att se hur många människor som faller för de uppenbara lögnerna, som förförs av en retorik som är som en uppblåst ballong, där de blir till redskap för en person vars enda mål är att tillfredsställa sig själv. Hur den ena efter den andra medhjälparen kastas in i elden, när de inte längre är till någon nytta för ledaren. Och precis som beskrivits på den bloggen, händer det att de åter tas till nåder, kärleksbombningen sätter fart på nytt med smicker och kanske löften om högre positioner, pengar och makt, men tiden i maktens sken kan bli kortvarigt och de kan snart kastas till vargarna igen.
Även i Sverige har vi politiker som råljuger, förnekar att de har uppträtt på ett visst sätt och alltid skyller på andra. Rysslands regering och president uppträder likadant. Om alla dessa är narcissister, det får andra svara på, det som är uppenbart är dock att agerandet, medvetet eller omedvetet, bär narcissistens prägel. De är många och de finns mitt ibland oss.
1 http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2016/06/the-mind-of-donald-trump/480771/