Det börjar som en vanlig förälskelse

Även det som slutar som förhållanden där psykisk och kanske fysisk misshandel förekommer, har för det mesta börjat som en vanlig förälskelse. Ingen slår någon den första kvällen.

I förhållanden med narcissister brukar man kalla den första fasen ”kärleksbombing,” på engelska “love bombing”. Den utvalda upphöjs nästan till idolstatus, narcissisten överöser henne med komplimanger, ofta på bekostnad av sina tidigare partners som beskrivs i en blek dager i jämförelse med den nya utvalda. Löften ges om en snar rosenröd framtid, storartade planer på hur framgångsrika de kommer att vara tillsammans. Presenter, blommor, allt det där som många drömmer om, det kommer då och gärna i mängd. De här personerna är duktiga på att övertyga. Tidigare pojk- eller flickvänner framstår som mjäkiga och tråkiga i jämförelse med den här charmiga och spirituella personen. Han är så mycket mer på alla sätt. Han har förmodligen samma intressen, tycker om samma musik och samma platser som det tilltänkta offret, han är någon som verkligen känns som en själsfrände.

Kritiken, för den kommer, smyger sig långsamt på. Det kan börja med till synes goda råd om hur offret borde klä sig. Till en början är det en del av kärleksbombningen, inlindat och liknande omsorg för den andra. Kanske tycker han/hon att man ”passar” bättre i en viss typ av kläder, kanske ”förstår” man inte att ett plagg får en att se billig/vulgär/stillös etc., ut. Förövaren ”hjälper” offret att bli ”bättre”. Offret kanske till och med är tacksamt till en början. Det här är någon som bryr sig om just mig.

Kanske börjar han påpeka att någon nära vän till offret inte riktigt är att lita på. Det kan vara en oskyldig kommentar sagd i förbifarten, något som man inte reagerar nämnvärt på just då. Det är ett sätt för narcissisten att sondera terrängen, att se vilken reaktionen blir och om det går att fortsätta med kritiken, eller om han får avvakta något. Ibland är det direkta lögner, till exempel att han blivit uppringd av en bekant som i förtroende berättat något eller kommenterat offret på ett ofördelaktigt sätt. Det som börjar som små kommentarer, byggs efter en tid upp till formliga attacker på offrets nära vänner och familj. Narcissisten kommer framställa sig som den enda personen offret kan lita på. Han är den som vill henne väl, som vill skydda henne och se henne blomstra, som den nya, mycket bättre person hon kommer utvecklas till under hans varsamma hand.

Destruktiva förhållanden - en bakgrund

Man berättar inte. Man berättar inte för att man skäms. Man berättar inte, eftersom så få ändå skulle förstå eller ens lyssna. Man berättar inte, för att så många dömer. Eftersom det skulle behövas en lång berättelse för att förklara, så förblir man tyst. För vem vill framstå som ett offer, som någon som inte förstod och som var så dum så hon stannade fastän det till och med förekom våld i förhållandet?

De flesta läser då och då kvällstidningar. Där framställs kvinnomisshandel ofta som förknippat med utanförskap och missbruksproblem. Kvinnor som med blåtiror och brutna armar går tillbaka till förövaren, som om de söker sig till det dysfunktionella, som om de av fri vilja väljer att stanna hos den som misshandlat dem. Många har en bild av misshandlade kvinnor och män, som lite mindre intelligenta – smarta människor råkar inte ut för sånt här.

Den typiska bilden av ett destruktivt förhållande är en man, ofta med missbruksproblematik, som fysiskt misshandlar sin kvinnliga partner. Att andra typer av destruktivitet existerar är för de flesta okänt, det är lite som: ”om han inte slår kan det väl inte vara så farligt”.

Paradoxalt nog är det ofta personer som på något sätt är speciella, som blir offer för narcissister. Framgång, skönhet, pengar är sånt som narcissister dras till, de har ett djupt hål inom sig från barndomen, som behöver fyllas med känslor, vilka känslor som helst. Att ha en tilldragande partner kan vara en statussymbol som väcker andras avund, man vill vara någon som andra ser upp till. En framgångsrik partner blir då en bekräftelse på narcissistens egen överlägsenhet inför andra.

De som är offer för psykisk misshandel känner sig enormt ensamma, förvirrade och utsatta, eftersom inte heller de förstår vad det egentligen handlar om. Den psykiska misshandeln syns inte utanpå, ärren sitter i själen. Förtrycket kan fortgå under decennier. Varför låter man det hända i vårt öppna och fria samhälle? Varför försöker man inte få hjälp?

Ungefär 70% av de kvinnor som dödas av sin partner eller före detta partner, gör det när kvinnan har lämnat förhållandet, eller är på väg att göra det. En brittisk undersökning från 2015 (1), visar att 30 % av offren för det dödliga våldet, dödas efter det de har separerat från sin före detta partner.

Den här typen av mord kommer inte som en blixt från en klar himmel, vanligtvis har hot förekommit innan. Inte sällan föregås morden av en längre tid av misshandel, ibland fysisk, men nästan alltid psykisk. I en rapport från 2014, rekommenderar U.S. Sentencing Commission, att stryptag ska bli straffbart (2). Man stödjer sig på forskning som visat att stryptag är en av markörerna som visar att någon nästa gång kan döda. Våld eskalerar och den som använder sig av våld riskerar att tänja på gränserna och gå längre och längre. Så svaret på frågan varför man inte bara sticker, är enkel: Man lämnar inte förhållandet för att man är livrädd för att provocera fram våld. Paradoxalt nog kan det ibland vara säkrare att stanna än att gå.

1 Feminicide Census, http://www.feminicidecensus.org.uk

2 https://www.washingtonpost.com/outlook/which-domestic-abusers-will-go-on-to-commit-murder-this-one-act-offers-a-clue/2017/11/16/

Stegen i ett destruktivt förhållande - steg 2. Du är skyldig

Steg två – Du är skyldig.

Skuld är en effektiv taktik för att börja kontrollera någon. Förövaren kan anklaga offret för vad som helst, det kan vara petitesser eller helt enkelt påhittade anklagelser.

• Du fick mig att göra det.

• Det här är ditt fel.

• Du måste ha förlagt ____ (fyll i vad som helst).

• Du har förstört kläderna i tvätten.

Förövaren tar ett litet misstag och förstorar det till något monumentalt. De för över ansvaret från sig själva till offret för att rättfärdiga sitt eget agerande.

• Hade du inte tjafsat, så hade jag inte varit tvungen att slå dig.

• Var du inte så tråkig att ha sex med, skulle jag inte vara tvungen att vara med andra.

Skuld, skam och förnedring eroderar självförtroendet. När man har kommit till det här stadiet börjar man vara riktigt illa ute. Med skamkänslan följer att offret istället för att skämmas för enskilda händelser, nu börjar skämmas för den hon/han är.

Jag var väl förberedd för att känna skuld. Det går som en röd tråd genom min uppväxt. Var det synd om någon, då måste det vara någon som var ansvarig för att ha utsatt den andra personen för något. Skuld = skyldig.

Det var aldrig så att vi pratade om att någon hade tagit tag i sitt liv och tagit sig ur trångmål. På något sätt förväntades det att när det blivit synd om en, då skulle man ge upp, lägga sig ned och dö. Eller om inte dö, så åtminstone fortsätta att vara någon som det var synd om. Det var synd om min bror, så jag blev genom association på något sätt skyldig, för att det inte var synd om mig. Det fanns en subtil skuldbeläggning mot mig och andra som sågs som lättsinniga. Så det var som upplagt för att spela på mina väl utvecklade skuldkänslor.

Narcissister utmålar ofta sig själva som offer. De är mer utsatta än andra. Ibland är deras historier om dem själva baserade på fakta, andra gånger handlar det om uppdiktade historier. I Q:s fall handlade det så gott som alltid om det faktum att han inte blev accepterad av det svenska samhället. Det var en fantastiskt ursäkt, för den kunde användas till det mesta. Men när vi hade möjlighet att flytta till hans hemstad, då fanns inte viljan där. När han hade möjlighet att arbeta med det han verkligen längtat efter, fanns inte viljan där heller. Det blev ett val från hans sida att fortsätta se sig som offer och samtidigt kunna skylla alla sina svårigheter på andra.

F skyllde allt på sin elaka mamma, som aldrig givit honom pengar och som dessutom misshandlat honom som liten. När jag frågade varför han inte flyttat hemifrån i tjugoårsåldern, som så många andra gör, hade han många ursäkter, de flesta var nya för varje gång. Men att se att han själv hade ett ansvar för sig själv, det såg han inte.

Stegen i ett destruktivt förhållande - steg 1. Nedbrytandet av jaget

Abusiva förhållanden kan liknas vid hjärntvätt. Det liknar vad många krigsfångar utsätts för och också hur sekter fungerar. Vad som är skrämmande, är det faktum att narcissistens beteende inte är inlärt, utan att det istället verkar vara ett intuitivt beteende som är liknande från individ till individ.

Senare forskning har visat att uppkomsten av narcissism förmodligen kan hänföras till en störning i barnets tidiga utveckling. Under utvecklingsfönstret för empati, som är öppet fram till ungefär tre års ålder, skadas de barn emotionellt som senare riskerar att utveckla narcissism. Terapeuter, alltifrån Freud, har konstaterat att trauma, som att bli övergiven eller få bristande omvårdnad, kan får individers utveckling att bromsa in vid det utvecklingsstadium där traumat inträffade (1). Det förklarar narcissistens uppenbart motsägelsefulla personlighet, en person som ser ut som och låter som en vuxen, men ofta agerar känslomässigt som ett litet barn.

Det första steget – Nedbrytandet av jaget

För att kontrollera en annan människa, måste jaget först brytas ned hos den andre, vilket förklarar varför förövare främst letar efter individer med en redan svag självbild.

Nedbrytandet inleds med kommentarer och påståenden så offret börjar att tvivla på sig själv. Det kan gälla precis vad som helst och kan i början vara förklätt som goda råd. “Goda råd” om klädsel till exempel, kan få den tidigare stilsäkra att börja tvivla på hur hon eller han klätt sig tidigare. “Goda råd” om matlagning, kan fungera som outtalad kritik och den tidigare duktiga kocken kan till slut börja tvivla på sin egen förmåga att laga mat. “Goda råd” om hur man uppför sig, kan bli till kritik av ett kanske redan osäkert uppträdande. Negativ kritik är nästan aldrig stärkande utan istället nedbrytande.

I den här första fasen, kommer de flesta med en god självbild och god självkänsla, reagera och gå. De förstår och känner att något är fel och de har förmågan att inse att de inte vill fortsätta förhållandet. De som istället kommer in i förhållandet med en redan sargad självbild och osäkerhet, det är de som stannar. De kanske inte ens reagerar på den första inlindade kritiken, för den känns alltför välbekant. Så din bakgrund, hur din familj och uppväxt har fungerat, det blir det som avgör om du kommer att reagera eller inte.

Efter den inledande mjukare varianten av kritik, där förövaren liksom testar hur offret reagerar eller inte, kan det lite tyngre artilleriet tas fram:

• Du är lösaktig (om offret är en kvinna).

• Du kan inte laga mat.

• Du är inte en bra förälder.

• Du är värdelös i sängen.

• Du skrattar för mycket när du dricker / klarar inte av att dricka.

• Du kan inte städa/diska/stryka etc., etc.

• Du duger bara till ____ (fyll i det som passar), etc.

De här attackerna kan pågå i dagar, veckor och år.

När man blir övertygad om att man inte är värd att bli respekterad, är det svårt att försvara sig själv. Förövarens attacker blir en bekräftelse på att man inte är värd att bli bättre behandlad.

Vad är det som händer?

Offret blir desorienterat och förvirrat av den ihållande kritiken. Hon börjar tvivla på allt som hon hittills sett som sanning. Till slut kan offret börja hålla med om påståendena, narcissisten kan aktivt uppmana offret att acceptera hans sanningar. Ett sätt är att vara extra vänlig och låta offret förstå att det här är något de bara säger för att skydda offret från omvärlden. Redan här målas bilden av omvärlden upp som något negativt och farligt, vilket kommer förstärkas i isoleringsfrasen.
Målet med hjärntvätt är att bryta ned offrets identitet och ersätta den med en ny som är i enlighet med förövarens uppfattning. Effekten av hjärntvätten kan kvarstå under mycket lång tid efter det att relationen har upphört.

1 Fjellstad; Stop Caretaking the Borderline or Narcissist

Ett rasande kvinnoförakt

Det vanligaste argumentet när Q talade illa om en kvinna, var att hon var en ”hora”. För er som inte vet det så är världen full av horor.

Nu kan jag till och med tycka att de där barnsliga argumenten är skrattretande, lätta att genomskåda och framförda av en person som såg sig själv som Guds gåva till kvinnorna och gärna delade med sig. Fast jag måste rätta mig, alla kvinnor var inte horor. De unga kvinnor han hade haft historier med, alltså när jag väl upptäckte och accepterade att det hade hänt, de var märkligt nog undantagna från hans normala kvinnoförakt. Det var som om han genom att upphöja dem, förminskade det faktum att han hade varit otrogen i stort sett hela tiden. I hans värld var det nämligen mitt fel att han hade sökt sig till andra kvinnor. De här unga kvinnor var ståndaktiga, värdiga, hade knappt rört en man innan de var med honom, de var värda all respekt och inte ett oansenligt antal hade också velat gifta sig med honom, vilket ju bevisade att de var seriösa unga kvinnor, inte som jag som så uppenbarligen inte uppskattade honom.

Framförallt var de allesammans så mycket mer än vad jag var och det var uppenbart att han beklagade sitt ”öde” att ha fastnat med mig, som hade fler defekter än tillgångar. Man kan undra vad det var som gjorde dessa kvinnor så imponerade av honom och varför de inte stannade, eller varför han inte stannade med någon av dem? Så långt sträckte sig aldrig berättelsen.

Nej, de där andra, de som låg med vem som helst och därför var värda allt förakt, det var mina kompisar. Någon hade klätt sig i en för kort kjol, någon annan tittat på honom och flörtat, till och med kontaktat honom när jag var bortrest, ringt till honom för de visste att jag inte var hemma. Sa han. Och om de inte var typen som kunde tänkas hålla på med sånt, så var de lesbiska, alternativt hade de ett (frivilligt) incestuöst förhållande med sina fäder. Hela tiden var signalerna att det gällde att hålla sig på den ”rätta” sidan, annars skulle jag drabbas av hans förakt och därmed omgivningens förakt, eftersom han framställde sig själv som något slags moraliskt rättesnöre som visste precis var gränsen gick.

Det var egentligen väldigt få, om ens någon, som klarade sig en längre tid utan att bli kritiserad. De vänner jag hade haft blev färre och färre. Inte så att attackerna kom på en gång, utan snarare lite lömskt insmugna i bisatser, här och där. Han visade absolut inget intresse av att lära känna någon av mina vänner, utan uppförde sig tvärtom ohövligt när någon var hemma hos oss vilket gjorde att isoleringen så långsamt började sätta in. Ohövlig är ett för vagt ord, om vi säger så här: om du har en kompis hemma, som din partner av någon anledning inte har lust att träffa och om hon/han istället för att vara med er, sätter sig i rummet bredvid det där ni befinner er och börjar spela exempelvis gitarr, inte en fin mjuk låt, utan ett aggressivt harvande som med mening är störande, då är ordet ohövlig inte riktigt det rätta.

Att jag senare skulle bli anklagad för att vara: frigid, lesbisk, alkoholist, otrogen, etc., var bara att vänta, det ingår ofta i den här typen av relationer. Jag visste inget då om att det var vanligt, så när anklagelserna haglade över mig blev jag ömsom ledsen, ömsom arg, speciellt när de var helt tagna ur luften och närmast löjeväckande. Han anklagade mig för att vara feminist, som om det skulle vara något fult och började peka ut böcker i bokhyllan som bevisade det. Anna Karenina, Madame Bovary, en antologi med utdrag ur kvinnors dagböcker, tydligen var allt som handlade om kvinnor lika med feministiskt och skulle kritiseras. De här anklagelserna var löjeväckande, men det betydde inte att han slutade. Först när han märkte att han inte uppnådde önskad effekt, det vill säga att jag blev ledsen eller arg, då slutade han.