Det vanligaste argumentet när Q talade illa om en kvinna, var att hon var en ”hora”. För er som inte vet det så är världen full av horor.
Nu kan jag till och med tycka att de där barnsliga argumenten är skrattretande, lätta att genomskåda och framförda av en person som såg sig själv som Guds gåva till kvinnorna och gärna delade med sig. Fast jag måste rätta mig, alla kvinnor var inte horor. De unga kvinnor han hade haft historier med, alltså när jag väl upptäckte och accepterade att det hade hänt, de var märkligt nog undantagna från hans normala kvinnoförakt. Det var som om han genom att upphöja dem, förminskade det faktum att han hade varit otrogen i stort sett hela tiden. I hans värld var det nämligen mitt fel att han hade sökt sig till andra kvinnor. De här unga kvinnor var ståndaktiga, värdiga, hade knappt rört en man innan de var med honom, de var värda all respekt och inte ett oansenligt antal hade också velat gifta sig med honom, vilket ju bevisade att de var seriösa unga kvinnor, inte som jag som så uppenbarligen inte uppskattade honom.
Framförallt var de allesammans så mycket mer än vad jag var och det var uppenbart att han beklagade sitt ”öde” att ha fastnat med mig, som hade fler defekter än tillgångar. Man kan undra vad det var som gjorde dessa kvinnor så imponerade av honom och varför de inte stannade, eller varför han inte stannade med någon av dem? Så långt sträckte sig aldrig berättelsen.
Nej, de där andra, de som låg med vem som helst och därför var värda allt förakt, det var mina kompisar. Någon hade klätt sig i en för kort kjol, någon annan tittat på honom och flörtat, till och med kontaktat honom när jag var bortrest, ringt till honom för de visste att jag inte var hemma. Sa han. Och om de inte var typen som kunde tänkas hålla på med sånt, så var de lesbiska, alternativt hade de ett (frivilligt) incestuöst förhållande med sina fäder. Hela tiden var signalerna att det gällde att hålla sig på den ”rätta” sidan, annars skulle jag drabbas av hans förakt och därmed omgivningens förakt, eftersom han framställde sig själv som något slags moraliskt rättesnöre som visste precis var gränsen gick.
Det var egentligen väldigt få, om ens någon, som klarade sig en längre tid utan att bli kritiserad. De vänner jag hade haft blev färre och färre. Inte så att attackerna kom på en gång, utan snarare lite lömskt insmugna i bisatser, här och där. Han visade absolut inget intresse av att lära känna någon av mina vänner, utan uppförde sig tvärtom ohövligt när någon var hemma hos oss vilket gjorde att isoleringen så långsamt började sätta in. Ohövlig är ett för vagt ord, om vi säger så här: om du har en kompis hemma, som din partner av någon anledning inte har lust att träffa och om hon/han istället för att vara med er, sätter sig i rummet bredvid det där ni befinner er och börjar spela exempelvis gitarr, inte en fin mjuk låt, utan ett aggressivt harvande som med mening är störande, då är ordet ohövlig inte riktigt det rätta.
Att jag senare skulle bli anklagad för att vara: frigid, lesbisk, alkoholist, otrogen, etc., var bara att vänta, det ingår ofta i den här typen av relationer. Jag visste inget då om att det var vanligt, så när anklagelserna haglade över mig blev jag ömsom ledsen, ömsom arg, speciellt när de var helt tagna ur luften och närmast löjeväckande. Han anklagade mig för att vara feminist, som om det skulle vara något fult och började peka ut böcker i bokhyllan som bevisade det. Anna Karenina, Madame Bovary, en antologi med utdrag ur kvinnors dagböcker, tydligen var allt som handlade om kvinnor lika med feministiskt och skulle kritiseras. De här anklagelserna var löjeväckande, men det betydde inte att han slutade. Först när han märkte att han inte uppnådde önskad effekt, det vill säga att jag blev ledsen eller arg, då slutade han.