Steg två – Du är skyldig.
Skuld är en effektiv taktik för att börja kontrollera någon. Förövaren kan anklaga offret för vad som helst, det kan vara petitesser eller helt enkelt påhittade anklagelser.
Du fick mig att göra det.
Det här är ditt fel.
Du måste ha förlagt ____ (fyll i vad som helst).
Du har förstört kläderna i tvätten.
Förövaren tar ett litet misstag och förstorar det till något monumentalt. De för över ansvaret från sig själva till offret för att rättfärdiga sitt eget agerande.
Hade du inte tjafsat, så hade jag inte varit tvungen att slå dig.
Var du inte så tråkig att ha sex med, skulle jag inte vara tvungen att vara med andra.
Skuld, skam och förnedring eroderar självförtroendet. När man har kommit till det här stadiet börjar man vara riktigt illa ute. Med skamkänslan följer att offret istället för att skämmas för enskilda händelser, nu börjar skämmas för den hon/han är.
Jag var väl förberedd för att känna skuld. Det går som en röd tråd genom min uppväxt. Var det synd om någon, då måste det vara någon som var ansvarig för att ha utsatt den andra personen för något. Skuld = skyldig.
Det var aldrig så att vi pratade om att någon hade tagit tag i sitt liv och tagit sig ur trångmål. På något sätt förväntades det att när det blivit synd om en, då skulle man ge upp, lägga sig ned och dö. Eller om inte dö, så åtminstone fortsätta att vara någon som det var synd om. Det var synd om min bror, så jag blev genom association på något sätt skyldig, för att det inte var synd om mig. Det fanns en subtil skuldbeläggning mot mig och andra som sågs som lättsinniga. Så det var som upplagt för att spela på mina väl utvecklade skuldkänslor.
Narcissister utmålar ofta sig själva som offer. De är mer utsatta än andra. Ibland är deras historier om dem själva baserade på fakta, andra gånger handlar det om uppdiktade historier. I Q:s fall handlade det så gott som alltid om det faktum att han inte blev accepterad av det svenska samhället. Det var en fantastiskt ursäkt, för den kunde användas till det mesta. Men när vi hade möjlighet att flytta till hans hemstad, då fanns inte viljan där. När han hade möjlighet att arbeta med det han verkligen längtat efter, fanns inte viljan där heller. Det blev ett val från hans sida att fortsätta se sig som offer och samtidigt kunna skylla alla sina svårigheter på andra.
F skyllde allt på sin elaka mamma, som aldrig givit honom pengar och som dessutom misshandlat honom som liten. När jag frågade varför han inte flyttat hemifrån i tjugoårsåldern, som så många andra gör, hade han många ursäkter, de flesta var nya för varje gång. Men att se att han själv hade ett ansvar för sig själv, det såg han inte.