Dissociation - en del av PTS

Ett av symptomen på posttraumatiskt stressyndrom, PTS, är dissociation. Dissociation innebär att man känner sig avskuren från verkligheten, att man inte hör till. Vissa beskriver det som att leva i en bubbla, andra som om det fanns en vägg mellan dem själva och andra. Människor som råkat ut för traumatiserande händelser, som sexuella övergrepp, olyckor, krig, väpnade konflikter eller varit offer för abusiva förhållanden, kan få bestående dissociativa drag.

Man känner inte marken under sina fötter, gången blir automatisk. Man kan höra fåglarna, men noterar bara att de sjunger, den där känslan av att verkligen ta in fågelsången, ligger långt bakom en skog av oro och självhat. Man sitter i solen, men kan inte känna de värmande strålarna. Det är som om livet säger att sen, sen kan du leva, inte nu, nu måste du bara överleva.

De som genomlevt trauman och utvecklat PTS har byggt upp skyddsmurar. De finns där för att skydda det lilla barn som vi alla bär inom oss. Dissociation fungerar som ett skydd, samtidigt som det lär dig att inte reagera. Befinner du dig i ett fortgående abusivt förhållande, blir du genom dissociationen på ett sätt mer medgörlig för förövarens kontroll.

PTS kan på ett sätt liknas vid sorg, det är något man måste ta sig igenom för att kunna fortsätta leva. Alla som har känt sorg, vet att den aldrig försvinner, den bara förändras över tiden och vi lär oss att leva med den. Sorgen blir inte mindre, men den blir vår följeslagare och vi lär oss att gå bredvid den. Även de goda minnena får ta plats och på vägen formas vi till de människor vi är idag.

Många personer jag mött som varit utsatta för narcissister och ibland växt upp med dem, har en tendens att isolera sig från omvärlden. De blir taggiga, som igekottar. Människan är ett socialt djur, vi tycker normalt om att vara del av en gemenskap och vi brukar vårda våra vänner och vår familj. Allt det här förändras för den som blir traumatiserad. Det känns lättare att isolera sig, att inte låta någon annan veta hur man mår. Man låter inte andra komma en nära, andra känns som möjliga hot.

Varför narcissister isolerar sin partner

En av grundförutsättningarna för att lyckas som förövare är att kunna isolera den utvalda individen från hennes vänner och familj. Ett vanligt och effektivt sätt är att man tillsammans kritiserar hennes familj. Har offret upplevt svårigheter under sin uppväxt, ofta på grund av familjen, är känslan att kunna dela det med någon som vill lyssna, nästan omvälvande.

Den nya partnern verkar både förstående och inte alls fördömande. Oförrätter överdrivs, känslor som offret burit på valideras och förstärks samtidigt som narcissisten blir den hon upplever att hon kan känna tillit till. På så sätt binds offret känslomässigt samman med sin förövare. Det blir en uppdelning av vi mot dem. De flesta av oss gör precis samma sak med sina nära vänner och partners, man delar med sig av sina erfarenheter, berättar små hemligheter som man inte talar om för nästan någon annan, men därvid stannar det. Man skapar en känsla av samhörighet genom att dela med sig.

I ett vanligt förhållande är den här fasen att lära känna den andre, härlig och spännande, men i ett förhållande där den ena parten är narcissist, är det början på nedbrytningsprocessen. Narcissisten kommer att verka medkännande och genuint intresserad, precis så som man önskar att någon som bryr sig ska vara, som om hon/han vore ens bästa kompis. Han kommer att ställa frågor för att få ut så mycket information som möjligt. Förmodligen känns det skönt att ha hittat någon som är så förstående, men det är inte äkta förståelse som narcissisten visar. Narcissister har förmågan att ”spegla” den de pratar med och man får höra precis det man vill höra. Man blir lockad att dela med sig av sina mest intima minnen och möts av empati och förståelse. Någon som lyssnar. Det här är bara en mask som narcissisten använder sig av för att få ut maximal information. Den information man delar, kommer i ett senare skede att användas emot en.

Bland de olika typer av svek en narcissist utsätter andra för, är det här bland den mest ödeläggande. Känslan av att ha blivit förrådd är fruktansvärd, för i den stund det som sagts i förtroende vänds emot dig, av den person som du trott dig kunna lita på mer än någon annan, då dras marken bort under dina fötter. Man tappar fotfästet – allt hamnar i kaos.

Nedbrytningen börjar långsamt, vore den omedelbar skulle det vara lättare att reagera och gå. Isoleringen, som går hand i hand med nedbrytningen av jaget, börjar även den långsamt, person för person. Familj och vänner skalas bort. Har offret ett komplicerat förhållande till sin familj, är den här processen ganska enkel. Genom att förstärka kritik från offret självt och komma med nya antaganden, ofta fabricerade på grundval av den information förövaren fått av offret självt, framstår det som om familjen inte är på offrets sida, utan den verkliga tryggheten finns hos förövaren. Isoleringen leder så småningom till att offret till slut tror att det inte finns någon hjälp att få. Hon står ensam och i beroendeställning till förövaren.

Känslan av att vara ”dålig” att inte duga kommer smygande, för i all den där missriktade hjälpen att bli bättre och genom kritiken mot hennes närmaste, finns indirekt kritik mot offret inbäddad. Bara det faktum att hon/hanstått ut med dessa människor så länge är i sig kritik mot den egna personen.

Djävulsdansen

Omgivningen vänder oftast ryggen till när problemen börjar, de vill inte se eller kan inte förstå. Människor har generellt en tendens att hålla sig ifrån allt som är dysfunktionellt, som avviker. De intalar sig själva att det nog inte är någon fara och hur som helst är det inte deras problem. Det är lättare att titta åt sidan. Även om människor ser eller förstår att ett problem existerar, vet de för det mesta inte hur de ska ta upp det med den berörda och låter därför bli. Missuppfattningen att det är lätt att lämna ett destruktivt förhållande, leder även till att den som är utsatt, kan bli ifrågasatt och kritiserad av omgivningen. Många tror fortfarande att det är offrets fel att hon blir misshandlad.

Isoleringen förstärks från två sidor, dels från offret själv som börjar skämmas och dra sig undan, dels från omgivningen som noterar att offret har blivit ”konstigt” och därför undviker kontakt, vännerna försvinner. Självhatet, att inte klara av att ha ett liv som andra har, växer. Någonstans här, börjar offret tro att det som händer är hennes eget fel, att det måste bero på att hon är mindre värd än andra och därför råkat ut för det här.

Förövarens initiala kärleksbombning förbyts till jämförelse med samma personer som tidigare, men nu är jämförelsen negativ för offret. Det är nu offret som är mycket sämre i jämförelse med tidigare partners, syskon, bekanta eller vilka det var som hon jämfördes med.

Rädslan kommer smygande. När det har gått så här långt, kan narcissisten uppträda hotfullt och kontrollerande, offret är insnärjt i ett virrvarr av tankar. Det är inte logik eller förnuft som styr tanken, det är de av förövaren inplanterade föraktfulla tankarna om offret självt som styr. Varje dag blir något att ta sig igenom utan att försöka provocera fram utbrott. Man börjar gå på tå som på äggskal.

Vissa lyckas att bryta den onda cirkeln och lämna förhållandet, men många stannar kvar. Narcissisten har intalat offret att hon inte klarar sig själv. Världen är tuff och det är trots allt narcissisten som är den enda som bryr sig om offret. Även människor med ett framgångsrikt förflutet mister tron på sig själva och börjar uppfatta omgivningen som hotande och farlig. Det ingår i narcissistens verktygslåda att få offret att tro det.

Eftersom offret nu isolerats och alienerats från omgivningen blir hon istället inriktad på att överleva och ta en dag i sänder. Livet rullar på, men det primära offret och vanligtvis hela familjen, lever som en isolerad enhet utan att delta i samhället utanför. Alla aktiviteter utanför enheten ifrågasätts. Arbetar offret, försöker narcissisten kontrollera arbetsplatsen. Jag kunde bli uppringd 20-30 gånger på en dag. Svarade jag inte, för att jag hade gått ett ärende eller var på toaletten, blev jag utfrågad av Q om vad jag hade sysslat med. Förklaringen att jag varit tvungen att kopiera en massa kompendier accepterades inte, utan möttes med misstänksamhet. Istället för att reagera med ilska, reagerade jag genom att lägga ut i princip allt kopieringsarbete till vaktmästeriet, så att jag kunde sitta kvar inne på mitt rum och svara i telefonen. Jag anpassade mig och jag skydde konflikter.

Det går att polisanmäla trakasserier, framförallt om våld har använts, men straffen är låga, speciellt om förövaren är ostraffad tidigare. Även om förövaren blir dömd till ett par månaders fängelse, kan man vara ganska säker på att han kommer tillbaka. När han kommer tillbaka, kommer han ha konkreta skäl att hota sin partner eller före detta partner. Vad hjälper ett kontaktförbud om han en dag står i trappuppgången och väntar? Offret riskerar att provocera sin plågoande istället för att bli skyddat. Att i det läget medverka i en polisutredning och rättegång kräver mer än de flesta klarar.

Finns det barn i förhållandet är det av naturliga skäl vanligtvis offret som ansvarar för dem. Att vara en god förälder är inte del av narcissistens egenskaper. Det innebär att offret inte bara ska försöka klara av trakasserierna själv, hon/han måste skydda barnen så mycket det går. Att helt enkelt fly är ofta inte ett alternativ när man har barn i skolåldern. En förälder som medvetet hindrar den andre föräldern från att träffa barnen, förlorar lätt vårdnaden. Att fly kan alltså betyda att riskera att överlämna vårdnaden till den partner som är narcissist.

Just när man tror att det inte kan bli värre, då kommer en ny charmoffensiv. Det kan vara veckor, eller åtminstone dagar, när narcissisten är precis den där personen man en gång förälskade sig i. Borta är reptilblicken, borta är de hårda orden. Middagen kan stå på bordet när man kommer hem från arbetet och barnen visar upp fina teckningar som de gjort tillsammans med pappa. Taggigheten har förbytts till precis det man längtar så mycket efter. Eftersom offret är så utsvultet på värme och kärlek, börjar hon/han mjukna och slappna av och glömma att precis det här har hänt förut, att det bara är en upprepning av tidigare händelser och kommer få samma slut som alltid. För till slut är det alltid något, man kan aldrig veta vad, som kommer trigga en ny cykel av förolämpningar, aggressivitet och anklagelser. Så är djävulsdansen igång igen.