När jag för många år sedan träffade en terapeut på Alla kvinnors hus i Stockholm, talade vi mest om min barndom och om det äktenskap som jag hade lämnat efter nästan tjugo år. Mycket kändes kaotiskt för mig då, som så många andra hade jag inte förstått vad det var som hade hänt, vilka mekanismer som varit igång, eller att det överhuvudtaget var mekanismer. Jag befann mig i ett inre kaos.
Vid ett tillfälle bad mig terapeuten att inte glömma, att även den där trevliga, roliga och snälla personen, som då och då tittade fram bakom min mans fasad, bara var just en fasad och att där bakom fanns alltid den beräknande personen som kunde såra och skada så mycket. För mig var det enormt svårt att acceptera. Jag hade i alla dessa år längtat efter stunderna med honom som jag en gång blev förälskad i, som Gwyneth Paltrows rollfigur i The Talented Mr. Ripley säger: ”It's like the sun shines on you, and it's glorious. And then he forgets you and it's very, very cold.” Det var ju den personen som jag trodde att jag kunde locka fram, bara allt ”blev bra”, det var honom jag ville dela mitt liv med, den intelligente, begåvade, kreative och många gånger roliga personen som kom fram ibland. Att acceptera att det var en mask, innebar att acceptera att livet med honom var byggt på en illusion, att inget av det som vi gått igenom tillsammans egentligen hade något värde. Som om någon dragit undan mattan och det visade sig att det inte fanns ett golv under, utan bara ett tomrum och ett famlande i mörker. Vårt hade varit ett liv byggt på lögner.
Det var först mycket senare som jag skulle börja titta på och förstå att det inte bara handlade om någon som var lite ”konstig”, som hade ett humör som inte gick att förutse. Det var när jag började läsa om och lära mig mer om narcissism och psykopati som pusselbitarna började falla på plats. Jag insåg att hade jag haft någon som helst vetskap om att de här personlighetsstörningarna existerade, på riktigt, inte bara på film, så skulle jag eventuellt ha varit förmögen att ta mig ur förhållandet tidigare och besparat mina barn många års uppväxt med en person som inte borde vara i närheten av barn överhuvudtaget.
Då, för många år sedan, uppmanade min terapeut mig att skriva en bok. ”Beskriv det du har varit med om”, sade hon. Jag försökte, men från början visste jag inte ens vad det handlade om. Att beskriva skeenden, misshandel och våldtäkter var bara smärtsamt och förde mig mentalt tillbaka till den mardröm som äktenskapet ofta var. Det är först nu, efter mer terapi, efter att ha blivit diagnostiserad med PTS och börjat skala av lager efter lager med vanföreställningar och rädslor, som jag känner att jag har något att berätta. Jag vill skriva något som förklarar, som förhoppningsvis får andra att förstå.
Jag är ingen expert på narcissism, men jag kan numer se mönster och beteenden och se att det handlar om det, vilket jag inte kunde tidigare. De som jag brukade kalla testosteronstinna hannar, de är vanligtvis psykopater. Ofta har de en karakteristisk gång, uppenbar för dem som kan tyda mönstren. Precis som kriminella psykopater väljer ut offer efter gångstil (1), kan vi andra lära oss att identifiera dessa presumtiva förövare innan de kommer oss för nära.
Är det synd om de här människorna? Både ja och nej. Det är fortfarande oklart om vilka specifika händelser som triggar en utveckling av narcissism och psykopati, samtidigt som vissa studier, bl.a. av professor James Fallon, USC, pekar på att det kan finnas en ärftlig del vid utveckling av det senare. För vissa är det här teorier som är svåra att acceptera, eftersom de går helt stick i stäv med tron på allas inneboende godhet. Vi vill helst vill se förklaringar till de flesta avvikande beteendena som resultat av att ha blivit utsatt för något, att ha varit ett ”offer”.
Att försöka bota eller hjälpa en narcissist eller psykopat är kontraproduktivt. Gör det inte, försök inte ens. De kommer definitivt inte uppskatta det och lider inte speciellt av det heller. Anser man sig stå över andra, som de gärna tror, så är det okej att vara annorlunda. Vi andra är helt enkelt staffagefigurer i deras egen film om sig själva.
Problemet med narcissister, som enligt vissa beräkningar utgör ungefär 5 % av befolkningen, är att de inte i ensamhet lider av sin dysfunktion. Eftersom dessa människor inleder förhållanden, gifter sig, får barn, har arbeten etc., är de i ständig kontakt med andra och en narcissist agerar i alla dessa situationer – som en narcissist. Människorna som kommer i kontakt med dem, kommer i högre eller lägre grad utsättas för de olika stadierna av den narcissistiska cykeln och det sätter många gånger spår i hur de kommer att tackla livet.
Som förälder är narcissisten i bästa fall bara olämplig, i värsta fall en mördare. Problemet med dem är att de barn som ofta blir traumatiserade för livet, i sin tur kan komma att göra skada, eller bli dysfunktionella samhällsmedborgare som kostar samhället stora pengar. Det är kvinnor och män, som får sina liv slagna i spillror och därför blir oförmögna att tillföra samhället eller sig själva någonting. Det är människor som blir beroende av droger, alkohol, blir självdestruktiva och har en förhöjd risk för självmord.
I en studie (2) som genomfördes i USA 1995-97, med nära 10 000 intervjuade individer, framkom att personer som har blivit gravt traumatiserad i barndomen har en ökad risk för att börja missbruka droger med 4600 %, en ökad självmordsrisk med 3-5000 % och en 20 år kortare förväntad livslängd än den generella medellivslängden. De här individerna riskerar också att som vuxna bli sjukare än andra eftersom de i hög grad bär på obearbetad stress som i sin tur hämmar immunsystemet.
Att att leva med en narcissist är som att utsättas för långt utdragen tortyr. De lämnar skadade människor efter sig längs sin livsväg. Allt det här utspelar sig dagligen inför våra ögon, inför ögon som inte ser, sinnen som inte uppfattar och det lämnar offren mer ensamma än ordet ens kan beskriva, mitt ibland oss.
I det Sverige, som efter år av diskussioner, till slut tvingades inse att det fanns ett fenomen som hette ”hedersmord”, blir diskussionen om narcissister och psykopater väldigt obekväm. Att det går att diagnostisera var tjugonde person som antingen narcissist eller psykopat, är ingen trevlig tanke – och hur kan man vara säker? Tänk om man har fel?
I sin uppsats, ”Understanding the development of psycopathy” (3), visade Essie Viding vid University College London, att terapi för psykopater kan få motsatt effekt, de blir inte botade, utan blir istället skickligare på att föra andra bakom ljuset. Trots det talas det på riksdagsnivå i Sverige om att denna typ av brottslingar ska ges ”vård.” En vård som alltså enlig Essie Viding, numer professor i psykopatologi vid University College London, riskerar att göra den grupp av dömda som kan diagnostiseras som psykopater, till än mer förslagna brottslingar.
När man utsätts för och antar jag överlever, övergrepp, mentala eller fysiska, blir man aldrig igen som andra. Precis som med sorg som aldrig försvinner, bara förändras, kommer traumat alltid vara en del av ens liv. Det behöver inte bli en del av ens självbild, men man kommer oundvikligen att känna till sånt som de flesta är omedvetna om. På sätt och vis skapar det här ett avstånd mellan en själv och andra människor. Man kommer förmodligen kunna identifiera förövare, i alla fall i många fall och man kommer kunna tolka händelser på ett sätt som för de flesta förblir fördolt.
1 http://www.huffingtonpost.co.uk/dr-raj-persaud/dont-walk-this-way-how-yo_b_6509478.html
2 American Journal of Preventive Medicine; Relationship of Childhood Abuse and Household Dysfunction to Many of the Leading Causes of Death in Adults; Vincent Felitti MD, et al. May 1998
3 Viding, Essi. (2004). Annotation: Understanding the development of psychopathy. Journal of child psychology and psychiatry, and allied disciplines. 45. 1329-37. 10.1111/j.1469-7610.2004.00840.x.