Stockholms- eller Norrmalmstorgssyndromet, uppkallat efter ett uppmärksammat bankrån i Stockholm 1973, innebär att människor som kidnappats eller hålls fångna, kan utveckla en relation till sina kidnappare vilket leder till att de tar deras parti inför till exempelvis polisen. Det handlar om att offret börjar att identifiera sig med förövaren. Teorin är att fenomenet kan uppstå i situationer där offret inte förmår att visa och utagera sin naturliga aggression mot förövaren.
Något liknande kan ske i ett destruktivt förhållande, där offret ofta är eller blir hjälplöst, därtill hjälpt av den isolering som förövaren utsätter offret för. Det är en försvarsmekanism som baseras på rädslan för att råka ännu värre ut och vädjar till den inre godheten hos förövaren. Men när förövaren är narcissist eller psykopat, finns inte det som de flesta av oss skulle beteckna som ”inre godhet”, personer med de här personlighetsstörningarna har inte förmåga att känna empati. De kommer inte förstå att de gör någon annan illa och de uttryck för ömhet som de stundtals visar, är bara en imitation av beteenden de sett hos andra.
När offret identifierar sig med förövaren blir traumat än mer komplicerat att bearbeta, eftersom de naturliga försvarsmekanismerna förser traumat med positiva intryck, medan upplevelser av skam, rädsla, utsatthet och sorg förblir obearbetade.
Alla kan råka ut för narcissistiska och psykopatiska förövare, de finns ju runt ikring oss och man kan stöta på dem var som helst, men alla fastnar inte i destruktiva och abusiva förhållanden med de här individerna. Personer med en trygg uppväxt, med sunda värderingar och bra vuxenförebilder under de tidiga åren, har ett naturligt inbyggt försvar mot dessa individer. De som istället har vuxit upp i otrygga miljöer, kanske i kombination med missbruksproblem och en eller två föräldrar med narcissistiska drag, har en mycket lägre tröskel för acceptans. Där den som vuxit upp tryggt reagerar negativt på ett narcissistiskt beteende, sker motsatsen för personen med den otrygga uppväxten – narcissistens beteende känns bekant, man reagerar med igenkänning och narcissisten kan upplevas som någon man identifierar sig med.
Barn som under uppväxten bevittnat våld och konflikter inom den egna familjen, är mer benägna att bli offer i abusiva förhållanden. Så drabbas den som redan drabbades som barn och så fungerar det sociala arvet. Även bakom de bästa fasaderna finns dysfunktionen, skrapar man på ytan av det som verkar obegripligt, hittar man ofta orsaken.