En kvinna blir mördad. Hon blir ibland attackerad inför sina barn. Ibland klarar hon sig. Barn som dödas av sina fäder. Husdjur som sparkas på eller dödas, men knappast skapar några rubriker.
Från polisens sida och i massmedia kallas de här fallen vanligtvis för familjetragedier. Fall där psykisk sjukdom spelat roll, eller fall där det helt enkelt gick åt skogen, buntas ihop med fall där mordet/morden är det tragiska slutet på många års terror.
Ibland förfäras vi över ett förhållande som snabbt urartar, som mordet på Lotta Rudholm, den 4 juni, 2016. Ett grymt bestialiskt mord, oförståeligt för de flesta. Mördaren tittar ut från bilden, självsäker, någon som ofta besöker gymmet. Säkert stark, kanske visar det sig att han tagit steroider, som ökat på hans aggressivitet. Men jag läser andra detaljer och återigen, som så många gånger tidigare, finns kanske svaret i detaljerna. De träffades, han uppvaktade henne, kom med blommor hela tiden, i narcissistsammanhang kallas fasen ”kärleksbombning”. Sen blev han snabbt kontrollerande. Det står inte att han ligger bakom det, men hon byter status på sin Facebooksida utan att hennes syster vet om att hon är i ett förhållande. Jag kan höra orden: ”Är du singel eller? Varför ändrar du inte status? Träffar du andra?” Hon ber sin syster att ”gilla” inlägg som han gjort på hennes sida: ”...annars blir han arg.” Han tränger sig in i hennes privata sfär och kräver uppmärksamhet och visar klart sitt ogillande om hon inte följer hans minsta vink.
Han verkar ha blivit våldsam ganska snart, det är ovanligt. Vanligtvis tar det längre tid, men det här förhållandet har utvecklats i turbofart. Han hotar henne till livet redan efter kort tid. Hon polisanmäler, tar tillbaka anmälan, eller snarare, informerar åklagaren om att hon inte tänker vittna. Hon är rädd. Jag vet, jag har själv varit där, fast utan den våldsamhet som Lotta utsattes för. Jag kalkylerade att straffet min man skulle få var ett par månaders fängelse och insåg att ingen skulle kunna skydda mig, varken före eller efter fängelsestraffet. Ingen skulle skydda mig om han en dag bara dök upp. Om ett fängelsestraff inte skulle provocera, då vet jag inte vad som skulle kunna göra det. Jag ringde också upp åklagaren, jag sa också att jag inte tänkte vittna, för jag var rädd.
Lottas mördare är förmodligen inte bara narcissist utan även psykopat. Men utan kunskap som lär oss att tyda signalerna, kommer både kvinnor och män fortsätta att råka ut för de här destruktiva personerna, gång efter gång. Lotta blev ihjälslagen, förmodligen tyckte hennes mördare att hon visat brist på respekt, hon hade provocerat honom, hon kanske hade sagt att hon ville bli fri.
Vi läser om kvinnor som bett att få ha skyddad identitet och begärt kontaktförbud och inte fått det. Vi läser om mannen som ”råkade” skjuta ihjäl den före detta sambon ”jag skulle vända geväret mot mig själv, sen gick det av”. Vi läser om barnen som blir kvar och vars vårdnadshavare är deras mammas mördare. Vi läser om allt det här och de flesta av oss förstår ingenting, bara att det är hemsk det som hänt. När vi hör ord som ”narcissist” eller ”psykopat”, så tänker de flesta på filmer som ”När lammen tystnar” eller ”American psycho” och tror sig förstå att sådana människor finns det inte många av och nog sjutton skulle man fatta om man träffade en.
Att narcissister och psykopater är relativt vanliga (ungefär fem procent av befolkningen, två tredjedelar av dem män, beräknas vara narcissister) och mer vanligt förekommande högre upp i hierarkier, är något som de flesta av oss är skonsamt omedvetna om. Vi är också omedvetna om att det här bara är toppen av ett isberg. De flesta som lever med en narcissist eller psykopat kommer aldrig komma i kontakt med polisen, de barn som växer upp i sådana familjer ser precis ut som andras barn. Bara lite tystare kanske.
Bristen på kunskap om hur abusiva förhållanden med narcissister eller psykopater fungerar är stor, även bland psykologer och terapeuter. De flesta är lyckligt ovetande om att de här destruktiva personerna finns i hela samhället, att de inte är så få och att den skada de orsakar sin omgivning ofta är väldigt stor.
För min egen del tror jag, att hade jag känt till att det här var något som över huvud taget existerade, hade mitt liv kunnat sett annorlunda ut idag. Jag visste visserligen att mitt äktenskap inte var som det skulle, jag förstod att mycket av det som skedde inom hemmets väggar var sånt som de flesta inte råkade ut för. Men han slogs ju inte, i alla fall inte med knytnävarna och det handlade mest om att han var, som jag uttryckte det ”sjuk i huvudet” ibland. Eller som en annan kvinna beskrev sitt tidigare äktenskap: ” Jag kände mig inte som en misshandlad kvinna. Jag var bara gift med en problemfylld man.”
De flesta förklarar de här människornas beteende med att de är dumma/elaka/sjuka i huvudet/jäkla psykon etc.. Problemet för mig blev, att även sedan jag lyckats separera och gått på terapi genom Alla kvinnors hus försorg, var det ingen som talade om detta. När jag diagnostiserades med PTS, nästan tio år senare, var det fortfarande ingen som talade om detta. Att sätta etiketter på människor är något som vi i Sverige är livrädda för.
Det man inte förstår eller har kännedom om, blir till en ologisk soppa som inte alls verkar hänga ihop. Hur kan någon ena stunden vara trevlig och glad, för att i nästa sekund vara ett monster med tomma ögon? Till och med när jag satt i min första terapisession och fick höra att bakom masken, den där trevliga, finns alltid samma kallögda beräknande individ, även då förstod jag ingenting, det var ologiskt. Jag ville så gärna tro att den där trevliga människan var hans sanna jag, och hade väldigt svårt att acceptera att det inte var så.