I oktober 2013, dog en lite flicka i England, bara sex år gammal, sedan hon blivit misshandlad till döds av sin egen pappa. Vid obduktionen upptäcktes även en fraktur på ena axeln, ögon- och hjärnskador som inte hade behandlats och som hon bedömdes ha fått ett par veckor tidigare.
Ellie Butler hade bott med sina morföräldrar sedan hon var tio veckor gammal. Föräldrarna hade ett stormigt förhållande och det äldre paret hade tagit hand om henne. 2012 ville hennes pappa ha tillbaka henne. Trots att han var dömd för misshandel mot tidigare flickvänner och hade avtjänat tid i fängelse för att ha misshandlat Ellie när hon var spädbarn, trodde domaren vid familjedomstolen på honom. Han kunde förklara allt och han talade länge och artikulerat om hur familjekär han var och hur mycket han och Ellies mamma hade lidit, när deras barn tagits ifrån dem.
Ellie fick mardrömmar, började kissa på sig i sängen och gömde sig under bordet när socialarbetarna kom för att tala om hennes återförenande med hennes föräldrar. Vem lyssnar på en femåring? Hennes morfar, hennes moster, alla försökte de att komma i kontakt med myndigheterna, men till ingen nytta. Domaren hade blivit duperad av en duktig psykopat eller narcissist och samhällets kugghjul satte beslutet i verkan. Ellie fick inte ens ta farväl av sina morföräldrar utan hämtades bryskt av poliser från det som varit hennes hem och trygghet.
Den 28 oktober 2013, ringde pappa Ben, till mamma Jennie och bad henne komma hem från jobbet. Han hade kastat Ellie antingen mot väggen eller mot golvet. Kontentan var att hon nu verkade ha dött. Mamman skyndade hem, men istället för en sund reaktion hjälpte hon till att förstöra bevis, hon medverkade till att tänka ut ett mer eller mindre troligt scenario för det inträffade, för mannen hon var helt och hållet manipulerad av. Ambulans tillkallades först efter två timmar. Vid ett telefonsamtal med sjukvårdspersonal, låtsades hon utföra första hjälpen på sin dotter som låg död bredvid.
Tre år senare dömdes hennes pappa till ett minimum av 23 års fängelse. Mamman dömdes till 42 månaders fängelse för barmisshandel. Under rättegången hävdade hon, att alla meddelanden som hon fått från Butler, de som fanns i hennes beslagtagna telefon, inte betydde någonting. ”Fitta”, ”bitch”, ”hundhora”, ”jag ska lemlästa dig din hora”, de betydde ingenting, han hade inte menat något med dem. Han hade, enligt henne, aldrig varit våldsam, varken mot henne eller dottern. Orden var bara tomma hot, sa hon, trots att det visade sig att hon hade gjort sökningar på Internet om våldsamma partners.
Polisen vittnade om att Butler visat ett totalt förakt för modern under förhören. Trots det försökte hon ta på sig skulden för det inträffade. Det här visar hur offer till narcissister och psykopater, så kan förlora sig själva att de, mot bättre vetande, ursäktar förövaren om och om igen, för de är rädda, men också för det som de utsätts för som offer är ren hjärntvätt (se tidigare inlägg om Gaslighting).
Ellie kommer aldrig komma tillbaka. Hennes morföräldrar som tog hand om henne under nästan hela hennes liv, kommer för alltid att få leva med sorgen över att ha vetat, försökt, men hindrats av människor som trott sig veta bättre.
Vad domaren känner, det vet vi inte, eller socialarbetarna, som bara utförde order, eller polismännen som släpade iväg en liten flicka från hennes hem. Vad vi kan veta är dock, att hade de här människorna, vars uppgift är att skydda de svaga i samhället, i det här fallet ett barn, läst på ordentligt och informerat sig om personlighetsstörningar och därför förstått vem Ben Butler var, då hade Ellie ännu idag varit den lilla glada flickan som tittar ut på oss från fotografierna.
I Sverige i oktober 2016, pågick en rättegång mot Martin Jonsson, som dödat den kvinna han haft ett kort förhållande med. Han slår ihjäl henne en sommarnatt, efter att först ha 'tagit av sig skorna' och ställt dem i hallen. Tydligen är detta på något sätt en förmildrande omständighet, varför nämns det annars? Skorna ska bevisa att hon öppnade frivilligt och att de hade en relation. Vem ställer annars skorna snyggt i hallen en sommarnatt? Åklagaren säger enligt tidningen att det här ser ut som ett ”relationsbrott”. Vad är ett relationsbrott? Att slå ihjäl någon i berått mod har inget att göra med en relation. Du har fortfarande slagit ihjäl någon.
Det faktum att de har skickat sms och ringt varandra tolkas som att de har ett passionerat förhållande. 500 gånger på ett par dagar. 500 gånger. 500 gånger på säg tre dagar, är ungefär sju gånger i timmen när natten inte räknats bort. Det är ett sms eller samtal mindre än var tionde minut, om varje timme på dagen räknas med. Gissningsvis kommer de flesta av samtalen inte från Lotta Rudholm, offret, utan från Martin. Hon har svarat, för om hon inte svarar kommer hans svartsjuka bara växa och det vet hon instinktivt. Svarar hon inte som han vill, kommer han börja anklaga henne för att dölja något, så hon spelar antagligen med, för hon är livrädd. Han har redan misshandlat henne och hon har tagit tillbaka sin polisanmälan. En polisanmälan skyddar ingen, den fungerar inte som en rustning som står mellan dig och förövaren. Tvärtom är en polisanmälan som ett rött skynke för förövaren, ett bevis på att ”hans tjej”, så uttrycker han sig, har förrått honom.
Även om en polisanmälan skulle leda till åtal och senare fällande dom, så går det dagar och veckor innan det sker och innan förövaren eventuellt hamnar i fängelse. Dagar och veckor när den som är utsatt, fruktar för sitt liv. Även vid en fällande dom är det inte fråga om längre straff, utan förövaren kommer snart vara ute igen. Så man tar tillbaka anmälan och hoppas att det ska gå över och försvinna. Man hoppas att man så småningom ska kunna fortsätta med sitt liv.
Lotta hann aldrig dit. Förövaren i det här fallet måste vara någon som får riktigt höga poäng i Hares psykopatitest. Det är inte första gången han misshandlar och förmodligen inte den sista. Han förstår inte vad som har hänt säger han, varför han blev så svartsjuk. Men denna obändiga svartsjuka är ett av tecknen på en narcissist och psykopat. Han eller hon, kommer att reagera på allt. Telefoner som inte svaras i, mötestider som inte hålls, ett nytt läppstift, nya kläder, eller att överhuvudtaget klä sig fint, arbetsresor, toalettbesök, ensamma luncher, ett kort från någon de inte känner till, ett telefonsamtal från en gammal vän av motsatta könet. I Lottas fall verkar det utlösande vara, om man nu kan tala om det i ett förhållande som mer och mer präglats av våld, att hon inte velat träffa honom den kvällen. För en psykopat räcker det. Om ”ens tjej” inte vill träffa en, måste det bero på att hon har någon annan. Tanken att någon kan vara trött, faktiskt bara inte vill träffa dig, den finns inte. Återigen är det gränslösheten, att inte se andra som oberoende personer, utan som en del av och en förlängning av sig själv, någon eller några som man ”har rätt till”. Kanske övertygade han sig själv om att någon annan var där, eller hade varit där och tittade först efter när allt var försent. Då ringer han till polisen.
När domen faller i slutet av 2016, döms han i tingsrätten till livstids fängelse, trots att han tidigare slagit ihjäl en man och har flera misshandelsdomar bakom sig. Straffet sänks i hovrätten till 18 års fängelse. Själv tycker han att han borde ha fått kortare straff eftersom han själv avbröt misshandeln. Så lite är ett liv värt i Sverige idag.
Den dagen någon kan påvisa hur detta ekonomiskt påverkar samhället, kanske våra styrande bestämmer sig för att göra något åt det. Tills dess, verkar det tyvärr till stor del vila på det enskilda offret att ta sig ur förhållandet, men detta försvåras i förhållanden där barn finns med i bilden, eftersom vårdnaden delas lika per automatik. Ingen kunskap om narcissism och psykopati finns hos domstolarna, alltså tas heller ingen hänsyn till detta.
