Stegen i ett destruktivt förhållande - steg 3. Sjävförnekelse

Steg tre – Självförnekelse

När offret kommit till det här stadiet, självförnekelse, fyllt av skam- och skuldkänslor, börjar hon/han lägga sina egna behov åt sidan och istället ta beslut som är negativa för det egna välbefinnandet. Förövaren försöker isolera sitt offer från familj och vänner, eftersom han ser dem som ett hot mot förhållandet och indirekt ett hot mot hans efterlängtade ”fix” av känslor, det som offret erbjuder honom. Både vänner och familj förs fram som orsaker till problem i förhållandet.

Offret börjar att svika de människor som står henne nära, vilket leder till ännu mer skuld och skam. Ofta är det här ett resultat för att den som är utsatt, skäms för sig själv och det hon har blivit. Man vill inte att andra ska se.

Det här leder till en ytterligare försvagning av självbilden, för allt som du lärt dig hittills i livet, dina värderingar, det som varit grundvalen för din person, allt det håller på att naggas sönder. Offret, eller offren om även barn är inblandade, kommer att bli än mer isolerade och mer beroende av förövaren.

Kemin bakom - handen som smeker är handen som slår

Varför reagerar offren så lika? En del av svaret kan finnas i kemin. När vi blir kära, när vi blir rädda, händer saker i våra kroppar, ämnen pumpas ut från körtlar och gör att vi reagerar på olika sätt. Kan det vara så att det händer något rent fysiskt när vi blir utsatta för narcissistens eller psykopatens manipulation?

Tittar vi på vad som faktiskt händer i våra hjärnor när vi utsätts för manipulation, kan man se vad det är som gör det så svårt för ett offer att bryta den destruktiva cykeln. Våra kroppsegna hormoner skapar biokemiska band i våra hjärnor som binder oss vid förövaren, ibland kallas detta för Stockholmssyndromet, efter ett bankrån vid Norrmalmstorg i Stockholm 1973, där personalen som togs som gisslan ställde sig på bankrånarnas sida.

Oxytocin Oxytocin är det hormon som utsöndras t.ex. vid amning, men även vid beröring, smekningar och sexuell samvaro. Det är ett hormon som skapar anknytning och tillit. Den narcissistiska manipulationscykeln börjar med det som ofta kallas ”Love Bombing”, det vill säga narcissisten överöser offret med komplimanger, kanske gåvor. Hon/han kommer bli som uppslukad av all uppmärksamhet han/hon utsätts för. I jämförelse kan en vanlig persons uppvaktning te sig lam och mjäkig, liksom inte riktigt på riktigt. Narcissisten får dig att flyga, nästa bokstavligen, det är en glimrande framtid som presenteras för dig, en framtid som andra bara kan drömma om. Narcissisten får dig att må väldigt bra, får dig att känna dig utvald och speciell. Är du otrygg, kommer han erbjuda trygghet, är du kärlekstörstande, kommer han eller hon att framhålla sig som någon som kan älska dig mer än någon annan någonsin gjort, etc..

Dopamin Dopamin kan liknas vid en drog, det är en signalsubstans som triggar en känsla av belöning. Dopaminet påverkar vårt beteende i samband med lust och njutning och kan påverka ett uppsökande beteende gentemot substanser, föremål eller personer som vi uppfattar som förenade med njutning. Det innebär att när narcissisten kommer med ömma försäkringar, en viskning, kanske en liten kram, efter en utskällning eller andra typer av psykisk misshandel, så befästs den onda cirkel som offret hamnat i.

Detta i kombination med kraftfull psykisk misshandel, som får vår hjärna att signalerar fara, gör att hjärnans kognitiva förmåga blockeras, samtidigt som de positiva minnesbilderna formas om och om igen – gör det till en extrem biokemisk mix.

Adrenalin Adrenalin är ett stresshormon och en neurotransmitter som utsöndras extra mycket till exempel vid stress, ilska eller vid en hotfull situation. Adrenalinet försätter kroppen i "alarmberedskap" och förbereder kroppen på att fly eller slåss, människans flykt- och kamprespons. Adrenalin har en antidepressiv effekt, medan det triggas av rädsla och oro, leder det samtidigt till att dopamin frigörs.

Adrenalinet ger oss en kick vid de tillfällen då narcissisten först visar det vi uppfattar som ömhet och det plötsligt vänder det till svek. Det här kan skapa ett beroende, som nästan är jämförbart med narkotikaberoende och leder till att det kan det upplevas som rent fysiskt tärande när offret väl separerar från sin förövare. Många rekommenderar därför att den som separerar har ett nätverk av personer runt omkring sig, som kan hjälpa henne/honom över de värsta hindren på vägen mot tillfrisknande. Tyvärr saknar många som varit utsatta för en narcissist ett nätverk, eftersom de blivit isolerade från vänner och familj under förhållandet. Resultatet blir då att trots att offret kämpat för att frigöra sig, kan det vara lätt att återgå till förhållandet, att i praktiken få ett ”återfall”.

Att berätta eller inte

Min första terapeut rekommenderade mig att inte berätta för andra: ”Låt skiten ligga där den hör hemma, på gödselstacken,” sa hon. Det rådet fungerar väldigt bra tills du kommer lite närmre andra, när de börjar fråga om varför du gjorde så och så, när de svar som borde ha varit självklara blir svävande. För det faktum att du har gått igenom misshandel, levt i destruktiva förhållanden, blivit sexuellt utnyttjad som barn eller råkat ut för brott mot dig själv eller människor i din närhet, det gör dig inte automatiskt till en god skådespelare eller fullfjädrad lögnare, som kan sitta och hitta på trovärdiga historier rakt av. Det är vid de här tillfällena som du, om du inte berättar sanningen, framstår som ganska konstig för andra. De kan tycka att du är extremt reserverad, vilket ofta är sant, eller så kan de tycka att du är en lite märklig person, som har gjort val som de ställer sig oförstående inför. Men om du berättar då? Om du struntar i det goda rådet att inte prata om det, att låtsas som om tjugo år av ditt liv nästan inte hände, om du trots allt känner att du faktiskt vill berätta det här för någon, vad händer då?

Vid ett par tillfällen har jag, mer ofta nu än tidigare, berättat. Jag skäms inte lika mycket längre, jag inser att det inte var mitt fel, men att det blev mitt ansvar att ta mig ur de här förhållandena. Ibland tycks det som om vi människor har ett sjätte eller sjunde sinne för att känna av varandra, att söka oss till likar. Jag har bara under det senaste tre åren, träffat en oproportionerligt stor mängd offer för narcissister. Att träffa människor som går, eller gått igenom liknande situationer är alltid givande. En del har ännu inte kommit ända fram, andra har knappt börjat, men vi kan vara ett stöd för varandra. Däremot är det vanligtvis som att dra fram ett rött skynke om man dristar sig att berätta om det här för personer som är helt okunniga om problematiken. Det är fortfarande så, att en stor del av oss är övertygade om att det är offrets fel att hon blir misshandlad, eller råkade in i ett destruktivt förhållande. Många frågar varför kvinnorna inte lämnar männen, färre frågar varför män misshandlar.

Vänner har sagt till mig att jag borde lägga det åt sidan, det har ju gått så många år. Men man lägger inte PTS åt sidan. Om inget görs kan PTS förstöra resten av ens liv. Jag har fått blickar som tycks säga: ”Oj, hatar hon män eller?” Män som varit intresserade av ett förhållande tills de inser att man är ”skadat gods”. När man lidit av PTS, av vilken orsak det än kan vara, har man varit ute på djupa vatten, dit de flesta aldrig kommer. Jag tror att det gör att många instinktivt vänder sig från offren, vi är annorlunda och människan vill inte ha annorlunda, utan helst lika. Det verkar vara svårt för många att acceptera att en del har andra erfarenheter, som om hela deras person därmed skulle vara defekt.

Oviljan att förstå blir ett vapen i händerna på narcissisterna och psykopaterna, som därmed har verktygen att manipulera andra. De manipulerar alla de kommer i kontakt med för att uppnå sina mål. Det kan gälla vårdnadstvister som ovan, det kan gälla att tillskansa sig ny ”tillförsel”, någon som kan uppfylla narcissistens och psykopatens behov av att bli beundrad.

Faktum kvarstår, det är den som har blivit utsatt som i allmänhetens ögon många gånger kommer att framstå som konstig och svag. Kan det vara så att de flesta reagerar på det här sättet för att distansera sig från offren, för att de själva inte ska behöva påminnas om existensen av de här problemen, som om de faktiskt vore smittsamma eller färgade av sig? Är det för att många, kanske de flesta av oss, känner obehag inför lidande? Är det därför många väljer att inte se när andra far illa? Är det därför så många i en förövares omgivning inte tycker sig ha sett att X var annorlunda, fastän tecknen var tydliga på att något inte stämde, att uppträdandet inte var normalt? Är det inte dags att öka kunskapen om den här problematiken?

Till slut, när allt har lagt sig, så handlar det om någons liv, eller någras liv, kanske obetydliga i det stora hela, men liv, lika mycket värda som någon annans, som förstörs, kanske suddas ut - liv som kunde ha blivit något mer än en notis i en tidning. Kanske någon som hade blivit en fantastisk terapeut, eller designer, eller läkare, eller världens bästa kassörska, det spelar mindre roll, men människor som kunde ha levt ett helt liv, inte ett halvt.

Sverige

I Sverige aktar man sig noga för att sätta stämplar på folk. Man aktar sig så noga, så att man till och med låter bli när det är befogat. Det finns ett inneboende motstånd mot att utmåla sina medmänniskor som ”dåliga”. Vi förväntas vara förstående, kristendomens etik drivs till sin spets, trots att de flesta idag i Sverige inte erkänner sig till den kristna tron. Brottslingar ska mötas med förståelse och det som ska vara ett straff kallas för vård. Försvarare av förövare har en hel uppsjö med ursäkter för att förklara sina klienters oskuld.

När begreppet hedersmord uppstod någon gång i slutet av 1900-talet, tog det lång tid innan begreppet som sådant faktiskt erkändes. Kvinnor med rötter i kulturer där hedersmord förekommer, som Disa Demirbag Stehn och andra, kritiserades öppet för att de hävdade det som inte fick sägas - att vissa kulturer faktiskt till och med uppmuntrade till mord på de egna barnen och andra släktingar, var väldigt svårt att greppa.

Tröskeln för att inse och acceptera att samhället är fullt av både narcissister och psykopater, känns ännu högre. Här handlar det om grannen eller brorsan eller du själv. Även om beräkningen av andelen personer som kan diagnostiseras varierar ganska ordentligt från undersökning till undersökning, är det möjligt att vi talar om nära en halv miljon narcissister och cirka 200 000 psykopater i Sverige, varav två tredjedelar är män, beräknat på 2015 års befolkningsstatistik (9 851 000 personer) 1.

Att våga tänka tanken att dessa människor, som när man uppfattar dem som trevliga och charmiga, använder sig av en mask och att det bakom den masken lurar en rovdjurspersonlighet som inte vill någon något gott, det är väldigt svårt och går emot allt vi har lärt oss om våra medmänniskor. Personer som har en total brist på empati, men som är mästare på att dölja det.

Alla förhållande där misshandel sker kan inte förklaras med att ena parten har en personlighetsstörning, men att förklara all misshandel, psykisk såväl som fysisk med maktstrukturer mellan könen håller inte heller. Det är att förenkla ett mycket mer djupt liggande problem. För kvinnliga narcissister och psykopater är lika skadliga för sina offer som de manliga.

1 Grant et al., 2008

Hur kan man bemöta en narcissist? "Greystoning" och upprepning.

Det är svårt att vara utsatt för en narcissist. Det blir dubbelt så svårt, genom att hur vi vanligen agerar inte alls fungerar med en narcissist. Det är till exempel absolut lönlöst att försöka diskutera med eller förklara sin situation för dem. Att försöka vädja till deras goda vilja fungerar inte heller. För den som är utsatt för en narcissist, finns det egentligen bara några få riktlinjer att följa för att minska spänningen i förhållandet utan att helt sudda ut sig själv, och det är inte helt lätt.

”Greystoning” - som namnet antyder - handlar om att uppträda som en gråsten. En gråsten hetsar inte direkt upp någon, den är tyst, solid, ligger där den ligger utan att någon lägger märke till den. Får någon för sig att sparka på den eller kasta iväg den, hamnar den helt enkelt på en ny plats och blir liggande där istället. Ungefär så fungerar ”greystoning”. Metoden handlar om att strypa flödet av narcissistisk tillförsel, det där som de så gärna vill ha, känslor och uppmärksamhet. Vissa hävdar att man genom att vara konsekvent kan få narcissisten att bli så uttråkad, så att hon/han till slut ger sig iväg.

”Greystoning” går i korthet ut på att du inte reagerar på något alls. Försöker narcissisten provocera dig, håller du dig lugn, förmodligen följer fler försök till provokation, eftersom det är så de vanligtvis agerar, men målet är att inte reagera alls, utan att bara registrera oavsett vad han/hon säger. Det gäller alltså att stenhårt försöka hålla sig lugn, för narcissister har total kontroll på hur du reagerar, så att bita ihop och hålla tyst fast man gråter inombords är bra, men inte tillräckligt.

Det blir till en övningssak, ju mer man övar på att hålla sig lugn och observera, ju bättre blir man på det. Samma sak gäller när narcissisten i ett försök att få fram en reaktion från dig, kör en charmoffensiv. Man ska luras in i ett samtal eller sammanhang, där man glömmer bort sig och kanske till slut sitter och skrattar tillsammans. Det kan bli vägen tillbaka in i ditt psyke för narcissisten, som genom charmoffensiven fått dig att glömma att hålla upp ditt försvar.

Kom ihåg att narcissisten när sig av både positiva och negativa känslor, så det är just avsaknaden av dem som gör att ”greystoning” kan fungera. En annan viktig aspekt av den här metoden, är att man själv börjar notera konturerna och mönstren av hur narcissisten agerar. När man lugnt klarar av att konstatera att han nu är inne i en charmoffensiv, eller försöker provocera, då blir det mycket lättare att stå emot sina egna naturliga reaktioner och att lyckas hålla en neutral fasad och förhoppningsvis ett lugnare inre.

Rådet att inte direkt konfrontera en narcissist är det mest fundamentala av alla. När man inte vill gå med på vad narcissisten säger att man ska göra, ska man istället för att söka direkt konfrontation, framföra det man själv vill som ett alternativ.

Säg att narcissisten tycker att det är läge att åka på en utflykt, gå på en fest eller vad det än kan vara. Du vill inte, du har andra planer för kvällen eller vill kanske bara stanna hemma. Istället för att helt enkelt säga: ”Jag vill inte,” säger man: ”Jag förstår att du vill gå ut, men jag har bestämt mig för att stanna hemma.” När motargumenten kommer, upprepar man vänligt, gärna med samma ord, att man har bestämt sig för att stanna hemma. Om och om igen. Ju mer man tillämpar den här metoden, desto mer inser narcissisten att han inte kan få sin ”känslofix” hos dig.

Diskussioner om saker som har hänt är precis likadana. Eftersom det verkar som om narcissister har en förkärlek för att dra upp gamla oförrätter och händelser från det förflutna, eller diskussioner om ens familj och vänner, gäller samma taktik här. Man kan börja med att fråga sig själv hur många gånger man lyckats prata igenom de här till synes infekterade händelserna, utan att det har slutat med upprörda känslor och anklagelser. Antagligen är svaret att det har hänt väldigt få gånger. Så, när det här dras upp igen, gäller det att identifiera taktiken, och istället för att gå i fällan och hamna i underläge än en gång, säga vänligt: ”Jag är upptagen just nu” eller ”Det är inte tillfälle att prata om det nu.” Det bästa man kan göra efter det är att avlägsna sig därifrån, gå och göra något annat så att det hela rinner ut i sanden.

Ett av de bästa råden man kan ge till dem som lever med narcissister, är att så snabbt som möjligt försöka separera. Narcissister blir inte ”bättre” eller botade så länge forskningen inte har kommit på en kur för deras emotionella tillfrisknande. Söker man hjälp, t.ex. med parterapi, är det av yttersta vikt att terapeuten är väl införstådd med problematiken med narcissister. Att anlita en terapeut eller psykolog som inte har någon kunskap eller erfarenhet av de här personlighetsstörningarna, kan ge väldigt negativa resultat, eftersom narcissisten i sin arsenal har ett stort mått av charm, och lyckas ofta få över terapeuten på sin sida genom att berätta uppdiktade eller förvrängda historier.

Komplex posttraumatisk stress

Narcissister kan skada människor de har runt sig. De lämnar efter sig psykiskt och ibland fysiskt misshandlade människor. De lämnar efter sig barn som kanske kommer att bära på ett skadat inre hela livet och få det svårt att klara av ett normalt liv. Människor som varit utsatta i ett destruktivt förhållande tycks vara predisponerade att utveckla det som idag kallas komplex PTS.

PTS kan ödelägga ditt liv och med tanke på hur kostsamt det här måste vara för samhället, borde mer fokus läggas på att hjälpa offren för destruktiva förhållanden, föra in skydd i lagstiftningen vid vårdnadstvister och öka medvetenheten om hur dessa mänskliga ”rovdjur” faktisk fungerar och agerar.