Min första terapeut rekommenderade mig att inte berätta för andra: ”Låt skiten ligga där den hör hemma, på gödselstacken,” sa hon. Det rådet fungerar väldigt bra tills du kommer lite närmre andra, när de börjar fråga om varför du gjorde så och så, när de svar som borde ha varit självklara blir svävande. För det faktum att du har gått igenom misshandel, levt i destruktiva förhållanden, blivit sexuellt utnyttjad som barn eller råkat ut för brott mot dig själv eller människor i din närhet, det gör dig inte automatiskt till en god skådespelare eller fullfjädrad lögnare, som kan sitta och hitta på trovärdiga historier rakt av. Det är vid de här tillfällena som du, om du inte berättar sanningen, framstår som ganska konstig för andra. De kan tycka att du är extremt reserverad, vilket ofta är sant, eller så kan de tycka att du är en lite märklig person, som har gjort val som de ställer sig oförstående inför. Men om du berättar då? Om du struntar i det goda rådet att inte prata om det, att låtsas som om tjugo år av ditt liv nästan inte hände, om du trots allt känner att du faktiskt vill berätta det här för någon, vad händer då?
Vid ett par tillfällen har jag, mer ofta nu än tidigare, berättat. Jag skäms inte lika mycket längre, jag inser att det inte var mitt fel, men att det blev mitt ansvar att ta mig ur de här förhållandena. Ibland tycks det som om vi människor har ett sjätte eller sjunde sinne för att känna av varandra, att söka oss till likar. Jag har bara under det senaste tre åren, träffat en oproportionerligt stor mängd offer för narcissister. Att träffa människor som går, eller gått igenom liknande situationer är alltid givande. En del har ännu inte kommit ända fram, andra har knappt börjat, men vi kan vara ett stöd för varandra. Däremot är det vanligtvis som att dra fram ett rött skynke om man dristar sig att berätta om det här för personer som är helt okunniga om problematiken. Det är fortfarande så, att en stor del av oss är övertygade om att det är offrets fel att hon blir misshandlad, eller råkade in i ett destruktivt förhållande. Många frågar varför kvinnorna inte lämnar männen, färre frågar varför män misshandlar.
Vänner har sagt till mig att jag borde lägga det åt sidan, det har ju gått så många år. Men man lägger inte PTS åt sidan. Om inget görs kan PTS förstöra resten av ens liv. Jag har fått blickar som tycks säga: ”Oj, hatar hon män eller?” Män som varit intresserade av ett förhållande tills de inser att man är ”skadat gods”. När man lidit av PTS, av vilken orsak det än kan vara, har man varit ute på djupa vatten, dit de flesta aldrig kommer. Jag tror att det gör att många instinktivt vänder sig från offren, vi är annorlunda och människan vill inte ha annorlunda, utan helst lika. Det verkar vara svårt för många att acceptera att en del har andra erfarenheter, som om hela deras person därmed skulle vara defekt.
Oviljan att förstå blir ett vapen i händerna på narcissisterna och psykopaterna, som därmed har verktygen att manipulera andra. De manipulerar alla de kommer i kontakt med för att uppnå sina mål. Det kan gälla vårdnadstvister som ovan, det kan gälla att tillskansa sig ny ”tillförsel”, någon som kan uppfylla narcissistens och psykopatens behov av att bli beundrad.
Faktum kvarstår, det är den som har blivit utsatt som i allmänhetens ögon många gånger kommer att framstå som konstig och svag. Kan det vara så att de flesta reagerar på det här sättet för att distansera sig från offren, för att de själva inte ska behöva påminnas om existensen av de här problemen, som om de faktiskt vore smittsamma eller färgade av sig? Är det för att många, kanske de flesta av oss, känner obehag inför lidande? Är det därför många väljer att inte se när andra far illa? Är det därför så många i en förövares omgivning inte tycker sig ha sett att X var annorlunda, fastän tecknen var tydliga på att något inte stämde, att uppträdandet inte var normalt? Är det inte dags att öka kunskapen om den här problematiken?
Till slut, när allt har lagt sig, så handlar det om någons liv, eller någras liv, kanske obetydliga i det stora hela, men liv, lika mycket värda som någon annans, som förstörs, kanske suddas ut - liv som kunde ha blivit något mer än en notis i en tidning. Kanske någon som hade blivit en fantastisk terapeut, eller designer, eller läkare, eller världens bästa kassörska, det spelar mindre roll, men människor som kunde ha levt ett helt liv, inte ett halvt.
Sverige
I Sverige aktar man sig noga för att sätta stämplar på folk. Man aktar sig så noga, så att man till och med låter bli när det är befogat. Det finns ett inneboende motstånd mot att utmåla sina medmänniskor som ”dåliga”. Vi förväntas vara förstående, kristendomens etik drivs till sin spets, trots att de flesta idag i Sverige inte erkänner sig till den kristna tron. Brottslingar ska mötas med förståelse och det som ska vara ett straff kallas för vård. Försvarare av förövare har en hel uppsjö med ursäkter för att förklara sina klienters oskuld.
När begreppet hedersmord uppstod någon gång i slutet av 1900-talet, tog det lång tid innan begreppet som sådant faktiskt erkändes. Kvinnor med rötter i kulturer där hedersmord förekommer, som Disa Demirbag Stehn och andra, kritiserades öppet för att de hävdade det som inte fick sägas - att vissa kulturer faktiskt till och med uppmuntrade till mord på de egna barnen och andra släktingar, var väldigt svårt att greppa.
Tröskeln för att inse och acceptera att samhället är fullt av både narcissister och psykopater, känns ännu högre. Här handlar det om grannen eller brorsan eller du själv. Även om beräkningen av andelen personer som kan diagnostiseras varierar ganska ordentligt från undersökning till undersökning, är det möjligt att vi talar om nära en halv miljon narcissister och cirka 200 000 psykopater i Sverige, varav två tredjedelar är män, beräknat på 2015 års befolkningsstatistik (9 851 000 personer) 1.
Att våga tänka tanken att dessa människor, som när man uppfattar dem som trevliga och charmiga, använder sig av en mask och att det bakom den masken lurar en rovdjurspersonlighet som inte vill någon något gott, det är väldigt svårt och går emot allt vi har lärt oss om våra medmänniskor. Personer som har en total brist på empati, men som är mästare på att dölja det.
Alla förhållande där misshandel sker kan inte förklaras med att ena parten har en personlighetsstörning, men att förklara all misshandel, psykisk såväl som fysisk med maktstrukturer mellan könen håller inte heller. Det är att förenkla ett mycket mer djupt liggande problem. För kvinnliga narcissister och psykopater är lika skadliga för sina offer som de manliga.
1 Grant et al., 2008