Vi har av naturen fått ett ovärderligt instrument, tillsammans med syn, hörsel och tankeförmåga – det är det som Peter Levine, amerikansk psykolog, talar om som den kända känslan (the felt sense).
Ni har säkert varit med om det – ibland träffar man på en människa och det inte ”känns” rätt. Det är svårt att definiera det och man kan uppfatta det som lite flummigt att överhuvudtaget tycka att man känner så. Det kan vara något på arbetet eller i skolan som bara känns fel, man vill inte, känner sig trängd av en eller annan anledning. Det kan yttra sig som en lätt magvärk, anspänning av musklerna, man kanske drar upp axlarna eller drar fram dem som för att skydda bröstet. Det här är den kända känslan. Det finns inga ord att sätta på den och åtminstone när jag växte upp, var det en känsla som effektivt undertrycktes. Den var ju inte uppenbar eller bevisad, alltså fanns den inte.
För att ytterligare förklara vad som menas med den kända känslan, tänk dig att du kommer in i ett rum med främlingar, kanske genom arbetet och du plötsligt ser en person som du har haft en liten historia med tidigare. Hur skulle det kännas? Fjärilar i magen, eller om det är pinsamt, en lätt magvärk och kanske en lite stickande känsla i huden. Det är den kända känslan, kroppen som signalerar något till dig. Eller ta exemplet att du befinner dig på en strand, alldeles ensam, strax före soluppgången och den mäktiga, upprymda känslan du får när solen stiger upp ur havet. Det är också den kända känslan. Det är känslan som uppkommer när du ”tar in” omgivningen bara genom att betrakta den. En fysisk reaktion som skickar signaler till hjärnan.
Anledningen till att vi har den här känslan, är förmodligen ytterst för att skydda oss från faror. Att leva i tron att livet inte också består av faror, är inte bara naivt, det är också dumt. Att inte lyssna inåt och lära oss att lita på vår egen känsla, den känsla som reagerar på omgivningen, gör att vi riskerar att utsättas för faror i det dagliga livet, som att exempelvis välja en partner som kan komma att skada oss i framtiden. Så istället för att förminska någons känslor, borde föräldrar uppmuntra barnens känslor och intuition och vi som redan är vuxna borde öva på att känna efter. Känslan är snabb och ofta flyktig, men börjar vi lyssna inåt, så kommer den lära oss mycket om människor och göra våra liv lättare att navigera.
Vad har det här att göra med destruktiva förhållanden? I de fall ens nya förälskelse eller kamrat har en narcissistisk personlighetsstörning, finns det alltid små tecken alldeles i början av förhållandet. Om den som utsätts lärde sig att lyssna inåt och känna igen de här tecknen, skulle de kunna fungera som varningsklocka och i bästa fall leda till att något förhållande aldrig inleds. Alla kan råka ut för en narcissist, men eftersom narcissister är duktiga personkännare, försöker de redan från början välja ut personer som verkar ha låg självkänsla, men ofta andra attraktiva sidor. I The Psycopath Inside, skriver James Fallon om hur psykopater bland en ny grupp människor ganska snabbt identifierar möjliga offer. De kan genom att testa hur människor reagerar på dem, avgöra om en person har potential som offer eller inte.
Vid ett tillfälle hade jag varit tillsammans med en ung kvinna på en uteservering. När vi var på väg därifrån kom en snyggt klädd man på cykel fram till henne och frågade om hon kände till en nyöppnad bar i närheten och om hon visste var den låg. De talades vid en stund, men hon kom ganska snart fram till mig igen och vi gick därifrån. Under det korta mötet hade mannen redan hunnit fråga henne om hon var singel, när hon berättade att hon inte var det men var på väg att lämna sin dåvarande partner, erbjöd han henne husrum om hon skulle vilja flytta. Varningsklockorna ringde högt för henne, det var något som inte stämde, framförallt var erbjudandet märkligt. Något år senare satt vi återigen på en annan uteservering i samma stad och åt lunch, hon satt framför mig så hon kunde inte se vad som utspelade sig. Samme man kom åkande ur en gränd på sin cykel, oklanderligt klädd som första gången jag såg honom, han stannade till och blicken gled över uteserveringarna på torget. Därefter cirklade han runt, som om han letade efter någon, han stannade till ett par meter från vårt bord, förmodligen väntade han på att någon skulle vända sig om så att han på ett naturligt sätt skulle kunna inleda ett samtal, men när det inte hände, vände han cykeln och cyklade vidare. Om han kände igen den unga kvinnan vet jag inte, men jag kände igen honom och jag noterade att hans beteende på flera punkter stämde överens med det som James Fallon beskrivit som typiskt för en psykopat.
Nu protesterar säkert många och tycker att man inte kan dra några slutsatser av så få indicier, men jag hävdar att man kan det. Har man verktygen, det vill säga kännedom om de kvalitéer som psykopater brukar ha, kan man ganska snabbt bilda sig en uppfattning om en person. Den kan vara felaktig, men syftet med att snabbt läsa av en annan människa är att skydda sig själv. I det här fallet var det fyra indicier som var ganska starka:
Han hade haft samma beteende av att cykla runt till synes utan mål, men med en genomträngande, sökande blick, båda gångerna jag sett honom,
han hade sökt kontakt första gången under uppenbara falska premisser (att han inte visste om var den nya baren låg var ett påhitt för att söka kontakt),
han hade på samma sätt som den första gången valt ut någon som han ville komma i kontakt med, men förstod vid det andra tillfället att han inte hade någon framgång och slutligen
hade han alldeles för tidigt föreslagit att hon skulle flytta in hos honom, ett gränslöst beteende som inte bara psykopater har, men som definitivt är en del av deras arsenal.
