Förövarna – narcissisterna och psykopaterna

När vi läser om kvinnor som dödats av sina män eller pojkvänner, betecknas det ofta som familjetragedier. Ordet familjetragedi används som ett slags samlingsbegrepp för att försöka förklara något ofattbart. De flesta av oss skulle naturligtvis aldrig ens tänka tanken att ta livet av dem de lever med, de vi förväntas älska. Vill man inte fortsätta tillsammans skiljer man sig. Man kommer överens om barnen, säljer huset eller flyttar ut och även om det är infekterat så är de flesta kapabla att hitta en lösning.

Det man inte förstår, försöker man hitta en förklaring till. Hur kan det gå så illa att någon dödar den han en gång trott att han älskade? Hur kan en man, för det är oftast män, mörda sin hustru eller före detta hustru inför deras gemensamma barn? Hur kan en förälder döda sina egna barn som hämnd?

Förmodligen kan nästan vem som helst kan bli så provocerad att han eller hon slår till någon. De flesta av oss gör det aldrig, men i en extrem situation skulle det kunna hända. Även om man skulle slå, så skulle man förmodligen sluta när offret inte försvarade sig, eller låg ned, man skulle inte fortsätta att slå och slå och sparka, tills offret var nästan dött eller hade dött. Man hugger inte besinningslöst med en kniv om och om igen och framförallt planerar man inte hur man ska ta livet av någon för att hon t.ex. sagt att hon vill begära skilsmässa. Vissa händelser kan förklaras med psykisk sjukdom eller psykoser, ibland kan det handla om kulturella fenomen, som i så kallade hederskulturer, men i många fall handlar det om personlighetsstörningarna narcissism och psykopati.

Finns det verkligen de som inte vill oss väl?

Vår oförmåga att våga inse att vissa människor faktiskt inte har något gott i sig, är det största hindret för att börja förstå narcissism och psykopati. Många människor vägrar instinktivt att acceptera det. Att vissa människor inte är som de flesta andra ”med åtminstone något gott i sig,” är det som är svårast att förstå. Det är därför de kan utöva en sån makt över andra. Genom deras förmåga att imitera känslor så att de verkar bry sig om andra, genom att uttala romantiska ord vid rätt tillfälle och uppträda som om livet vore en biofilm, får de de andra att tro att deras känslor är genuina. För att vi vill tro det.

Vi vill eller kan inte tro att någon människa kan vara så beräknande och kall mot oss, det motsäger all logik att de skulle kunna vara så annorlunda än de flesta av oss. Bara det att indela oss människor i ”vi” och ”dem” känns fel, men det här handlar inte om grupper, nationaliteter eller var man befinner sig på en ekonomisk skala. Narcissister och psykopater finns över hela världen, de finns bland rika och de finns bland fattiga, det är personlighetsstörningar som inte diskriminerar. Vi andra faller, gång på gång. Deras skicklighet att dupera andra är stor och många blir lurade, från flickvänner till arbetskamrater, chefer, familjemedlemmar, psykologer, terapeuter, domstolar, poliser, socialarbetare, väljare och andra.

Om vi som råkat ut för narcissister i våra personliga live, har svårt att förstå, så har förmodligen anhöriga, föräldrar och syskon till honom/henne det ännu svårare. Hur ska man kunna acceptera att någon i ens egen familj är en människa som utnyttjar, misshandlar, eller begår våldsbrott mot andra med berått mod? Som utsätter sin partner och kanske sina barn för både psykisk och kanske fysisk misshandel? Som ibland går så lång som att döda sina närmaste?

Tillhör du som läser det här dem som har en sån person som partner, kom då ihåg, precis som min terapeut en gång sa: “bakom den där masken av att vara en mysig och underbar människa att vara med, finns alltid den andra, den beräknande kalla, som väntar på rätt tillfälle och lägger information på lager, för att använda det emot dig när han tycker att han behöver.” Hur mycket man än önskar, och det gör man, om och om igen, att de ska ändra sig, så kommer de aldrig göra det.

Den kända känslan - att börja lyssna inåt

Vi har av naturen fått ett ovärderligt instrument, tillsammans med syn, hörsel och tankeförmåga – det är det som Peter Levine, amerikansk psykolog, talar om som den kända känslan (the felt sense).

Ni har säkert varit med om det – ibland träffar man på en människa och det inte ”känns” rätt. Det är svårt att definiera det och man kan uppfatta det som lite flummigt att överhuvudtaget tycka att man känner så. Det kan vara något på arbetet eller i skolan som bara känns fel, man vill inte, känner sig trängd av en eller annan anledning. Det kan yttra sig som en lätt magvärk, anspänning av musklerna, man kanske drar upp axlarna eller drar fram dem som för att skydda bröstet. Det här är den kända känslan. Det finns inga ord att sätta på den och åtminstone när jag växte upp, var det en känsla som effektivt undertrycktes. Den var ju inte uppenbar eller bevisad, alltså fanns den inte.

För att ytterligare förklara vad som menas med den kända känslan, tänk dig att du kommer in i ett rum med främlingar, kanske genom arbetet och du plötsligt ser en person som du har haft en liten historia med tidigare. Hur skulle det kännas? Fjärilar i magen, eller om det är pinsamt, en lätt magvärk och kanske en lite stickande känsla i huden. Det är den kända känslan, kroppen som signalerar något till dig. Eller ta exemplet att du befinner dig på en strand, alldeles ensam, strax före soluppgången och den mäktiga, upprymda känslan du får när solen stiger upp ur havet. Det är också den kända känslan. Det är känslan som uppkommer när du ”tar in” omgivningen bara genom att betrakta den. En fysisk reaktion som skickar signaler till hjärnan.

Anledningen till att vi har den här känslan, är förmodligen ytterst för att skydda oss från faror. Att leva i tron att livet inte också består av faror, är inte bara naivt, det är också dumt. Att inte lyssna inåt och lära oss att lita på vår egen känsla, den känsla som reagerar på omgivningen, gör att vi riskerar att utsättas för faror i det dagliga livet, som att exempelvis välja en partner som kan komma att skada oss i framtiden. Så istället för att förminska någons känslor, borde föräldrar uppmuntra barnens känslor och intuition och vi som redan är vuxna borde öva på att känna efter. Känslan är snabb och ofta flyktig, men börjar vi lyssna inåt, så kommer den lära oss mycket om människor och göra våra liv lättare att navigera.

Vad har det här att göra med destruktiva förhållanden? I de fall ens nya förälskelse eller kamrat har en narcissistisk personlighetsstörning, finns det alltid små tecken alldeles i början av förhållandet. Om den som utsätts lärde sig att lyssna inåt och känna igen de här tecknen, skulle de kunna fungera som varningsklocka och i bästa fall leda till att något förhållande aldrig inleds. Alla kan råka ut för en narcissist, men eftersom narcissister är duktiga personkännare, försöker de redan från början välja ut personer som verkar ha låg självkänsla, men ofta andra attraktiva sidor. I The Psycopath Inside, skriver James Fallon om hur psykopater bland en ny grupp människor ganska snabbt identifierar möjliga offer. De kan genom att testa hur människor reagerar på dem, avgöra om en person har potential som offer eller inte.

Vid ett tillfälle hade jag varit tillsammans med en ung kvinna på en uteservering. När vi var på väg därifrån kom en snyggt klädd man på cykel fram till henne och frågade om hon kände till en nyöppnad bar i närheten och om hon visste var den låg. De talades vid en stund, men hon kom ganska snart fram till mig igen och vi gick därifrån. Under det korta mötet hade mannen redan hunnit fråga henne om hon var singel, när hon berättade att hon inte var det men var på väg att lämna sin dåvarande partner, erbjöd han henne husrum om hon skulle vilja flytta. Varningsklockorna ringde högt för henne, det var något som inte stämde, framförallt var erbjudandet märkligt. Något år senare satt vi återigen på en annan uteservering i samma stad och åt lunch, hon satt framför mig så hon kunde inte se vad som utspelade sig. Samme man kom åkande ur en gränd på sin cykel, oklanderligt klädd som första gången jag såg honom, han stannade till och blicken gled över uteserveringarna på torget. Därefter cirklade han runt, som om han letade efter någon, han stannade till ett par meter från vårt bord, förmodligen väntade han på att någon skulle vända sig om så att han på ett naturligt sätt skulle kunna inleda ett samtal, men när det inte hände, vände han cykeln och cyklade vidare. Om han kände igen den unga kvinnan vet jag inte, men jag kände igen honom och jag noterade att hans beteende på flera punkter stämde överens med det som James Fallon beskrivit som typiskt för en psykopat.

Nu protesterar säkert många och tycker att man inte kan dra några slutsatser av så få indicier, men jag hävdar att man kan det. Har man verktygen, det vill säga kännedom om de kvalitéer som psykopater brukar ha, kan man ganska snabbt bilda sig en uppfattning om en person. Den kan vara felaktig, men syftet med att snabbt läsa av en annan människa är att skydda sig själv. I det här fallet var det fyra indicier som var ganska starka:

1. Han hade haft samma beteende av att cykla runt till synes utan mål, men med en genomträngande, sökande blick, båda gångerna jag sett honom,

2. han hade sökt kontakt första gången under uppenbara falska premisser (att han inte visste om var den nya baren låg var ett påhitt för att söka kontakt),

3. han hade på samma sätt som den första gången valt ut någon som han ville komma i kontakt med, men förstod vid det andra tillfället att han inte hade någon framgång och slutligen

4. hade han alldeles för tidigt föreslagit att hon skulle flytta in hos honom, ett gränslöst beteende som inte bara psykopater har, men som definitivt är en del av deras arsenal.
   

Intresset för föda och det där att imitera andra

Narcissister och psykopater har ofta ett överdrivet intresse för föda – inte ett stort matintresse, det kan vem som helst ha, utan just “föda” 1. Det handlar mycket om att få i sig rätt näring, vitaminer och mineraler och på rätt tid. Ofta pratar de om sina primära behov, sova, äta, träna och tycks ha en slags fascination för sina toalettvanor. Eftersom de är fåfänga, vill de hålla kroppen i trim.

En narcissist i min omgivning ringde vid ett tillfälle till den då sjuåriga dottern från ett hotellrum i Paris och berättade att han hade ont i magen och låg i sängen, att det var kallt där. Hela samtalet handlade om honom och det var tydligt att han ville att barnet skulle tycka synd om honom. Så långt från faderlig kärlek man kan komma. Den empati de själva inte är kapabla att känna, den vill de till varje pris få från andra.

F var likadan, han hade ett nästan tvångsmässigt beteende när det gällde magens funktioner, ständigt återkommande till hur/om/att han hade gått/behövde gå på toaletten. Vilken mat som var bra, även om det ganska ofta skiftade, beroende på vem han för tillfället umgicks med.

Q gjorde ibland saker som jag noterade, men som i sig var helt harmlösa. Till exempel började han, efter det att ha sett en italiensk film, att vispa ägg i en liten, gammal, oval karott som inte användes till mycket. I en av filmens scener, tillagar huvudpersonen en omelett och vispar ihop äggen i en djup tallrik med hjälp av en gaffel, precis som Q nu hade börjat göra. Eftersom han aldrig hade gjort så tidigare tyckte jag att det var lite smålustigt, inte mer. När jag efteråt har funderat på den här tiden, slog det mig att han också lade sig till med en speciell gångstil, som en skådespelare hade använt sig av i en annan film. I samband med det började han använda uttryck från samma film och verkade identifiera sig med rollfiguren eller skådespelaren eller kanske med båda. Narcissister imiterar andras känslor och uttryck. Det var precis vad han gjorde, han gick in i de roller han hade sett i de båda filmerna.

Narcissister kan ofta inte riktigt gråta, det kommer inga tårar utan istället ett slags hulkande. Samma fenomen beskriver James Fallon i sin bok, ”The Psychopath Inside”. Det är naturligtvis inte så att man är narcissist eller psykopat för att man inte kan gråta, eller för att man härmar någon rollfigur i en film. Det är långt mer komplext än så. Det är först när alla pusselbitar läggs samman som bilden framträder.

1 https://leb.fbi.gov/articles/featured-articles/the-language-of-psychopaths-new-findings-and-implications-for-law-enforcement

Reptilblicken

Det finns en speciell blick som narcissister ibland har. De hamnar som i trans och blir onåbara. Blicken blir helt kall, som is och det finns ingen möjlighet att se vad som försiggår bakom de där ögonen. En blick som faktiskt, det låter som en klyscha, är som en reptilblick. Det finns kanske redan vetenskapliga förklaringar till detta, och många andra beskriver samma sak. Det är en isande blick som framkallar rädsla, för det känns som om det inte går att nå fram till personen därinne i den andra kroppen.