Vi lever i en tid, där idealfamiljen består av två makar som gemensamt tar del av sina barns uppfostran. Pappor har blivit väldigt viktiga redan från spädbarnstiden, där mammans biologiska roll gärna negligeras eftersom den på något vis ger kvinnorna ett försprång genom den närhet som t.ex. amning ger. Pappor är utbytbara mot mammor och så kan det säkert vara när barnen växer. Det här innebär att generellt ska barnen dela sin tid mellan båda föräldrarna efter en separation. Till och med i länder som Italien, där pappor statistiskt sett lär ägna sig i genomsnitt 20 minuter per dag åt sina barn när de lever ihop med modern till barnen, tilldöms fäder delad vårdnad och förväntas genomgå en slags faderlig metamorfos genom separationen och plötsligt bli entusiastiska fäder, nu på halvtid.
Allt det här är bra och fina idéer, men när en förälder är narcissist eller psykopat, uppkommer problem som samhället och domstolsväsendet inte har kännedom om, eller kan eller vill hantera. Mödrar eller fäder som försöker få enskild vårdnad eftersom de vet att deras före detta partner är dysfunktionell, anklagas ofta istället i sin tur för att konspirera och ljuga. Barn som inte vill vara med sin dysfunktionella förälder, hämtas med tvång av polis, eller blir tillsagda att de är tvungna att spendera tid med den andra föräldern. Det är också inte helt ovanligt med sexuella övergrepp på barn i destruktiva förhållanden. Ändå tas inte en förälders eventuella psykiska störning med som en faktor i vårdnadsutredningar.
Enligt en artikel i Washington post 1, skriver juridikprofessor Jane K. Stoever, att nästan alla kidnappningar och bortföranden av barn utförs av familjemedlemmar. Ofta sker det i samband med att barnen är hos den ena föräldern under den delade vårdnaden. Bortrövande av barn kan vara en del av våld i nära relationer. Det är det ultimata sättet för en förövare att straffa sin före detta partner. I de här fallen har förövaren ofta tidigare hotat med att röva bort barnen, döda hunden om en sån finns med i bilden, och/eller hotat att skada eller döda sin före detta partner.
Dessa hot mot offret och hennes barn, leder oundvikligen till att hon inte vågar gå till polisen, alternativt tar tillbaka redan gjorda anmälningar. I stort sett gör den som är utsatt allt för att skydda sina barn. Ibland känner sig offret alltför hotat och går under jorden. Hon kanske tar sina barn och flyr. De här bortförandena likställs då med de fall där förövaren kidnappar barnen och försvinner, fast det i det första fallet handlar om att skydda barnen, i det andra fallet om att 'straffa' offret, kanske genom att till och med döda de gemensamma barnen.
I vårdnadstvister verkar tanken att en av parterna skulle kunna ha en personlighetsstörning inte vara aktuell. Med tanke på att en av tjugo individer beräknas vara narcissist och en av femtio, beräknas vara psykopat, torde en uppgradering av lagstiftandes kunskaper, liksom advokaters och domstolars kunskap om dessa personlighetsstörningar vara av största vikt. Att i domstol hävda att man vill skydda barnet från den andra föräldern ses idag med misstänksamhet. Berättelserna om mammor som fabulerat ihop historier för att få enskild vårdnad är vanliga. Det har på något sätt blivit så att man mycket hellre anklagar den ena parten för att fabulera, än att pröva om den andra föräldern har en personlighetsstörning som gör honom/henne till en olämplig förälder.
1 Jane K. Stoever, clinical professor of Law at University of California, Irvine School of Law. Washington Post, 21 juli, 2017. ”Most kidnapped children are taken by a parent. That doesn't mean they are safe.”