Ellie Butler och Lotta Rudholm

I oktober 2013, dog en lite flicka i England, bara sex år gammal, sedan hon blivit misshandlad till döds av sin egen pappa. Vid obduktionen upptäcktes även en fraktur på ena axeln, ögon- och hjärnskador som inte hade behandlats och som hon bedömdes ha fått ett par veckor tidigare.

Ellie Butler hade bott med sina morföräldrar sedan hon var tio veckor gammal. Föräldrarna hade ett stormigt förhållande och det äldre paret hade tagit hand om henne. 2012 ville hennes pappa ha tillbaka henne. Trots att han var dömd för misshandel mot tidigare flickvänner och hade avtjänat tid i fängelse för att ha misshandlat Ellie när hon var spädbarn, trodde domaren vid familjedomstolen på honom. Han kunde förklara allt och han talade länge och artikulerat om hur familjekär han var och hur mycket han och Ellies mamma hade lidit, när deras barn tagits ifrån dem.

Ellie fick mardrömmar, började kissa på sig i sängen och gömde sig under bordet när socialarbetarna kom för att tala om hennes återförenande med hennes föräldrar. Vem lyssnar på en femåring? Hennes morfar, hennes moster, alla försökte de att komma i kontakt med myndigheterna, men till ingen nytta. Domaren hade blivit duperad av en duktig psykopat eller narcissist och samhällets kugghjul satte beslutet i verkan. Ellie fick inte ens ta farväl av sina morföräldrar utan hämtades bryskt av poliser från det som varit hennes hem och trygghet.

Den 28 oktober 2013, ringde pappa Ben, till mamma Jennie och bad henne komma hem från jobbet. Han hade kastat Ellie antingen mot väggen eller mot golvet. Kontentan var att hon nu verkade ha dött. Mamman skyndade hem, men istället för en sund reaktion hjälpte hon till att förstöra bevis, hon medverkade till att tänka ut ett mer eller mindre troligt scenario för det inträffade, för mannen hon var helt och hållet manipulerad av. Ambulans tillkallades först efter två timmar. Vid ett telefonsamtal med sjukvårdspersonal, låtsades hon utföra första hjälpen på sin dotter som låg död bredvid.

Tre år senare dömdes hennes pappa till ett minimum av 23 års fängelse. Mamman dömdes till 42 månaders fängelse för barmisshandel. Under rättegången hävdade hon, att alla meddelanden som hon fått från Butler, de som fanns i hennes beslagtagna telefon, inte betydde någonting. ”Fitta”, ”bitch”, ”hundhora”, ”jag ska lemlästa dig din hora”, de betydde ingenting, han hade inte menat något med dem. Han hade, enligt henne, aldrig varit våldsam, varken mot henne eller dottern. Orden var bara tomma hot, sa hon, trots att det visade sig att hon hade gjort sökningar på Internet om våldsamma partners.

Polisen vittnade om att Butler visat ett totalt förakt för modern under förhören. Trots det försökte hon ta på sig skulden för det inträffade. Det här visar hur offer till narcissister och psykopater, så kan förlora sig själva att de, mot bättre vetande, ursäktar förövaren om och om igen, för de är rädda, men också för det som de utsätts för som offer är ren hjärntvätt (se tidigare inlägg om Gaslighting).

Ellie kommer aldrig komma tillbaka. Hennes morföräldrar som tog hand om henne under nästan hela hennes liv, kommer för alltid att få leva med sorgen över att ha vetat, försökt, men hindrats av människor som trott sig veta bättre.

Vad domaren känner, det vet vi inte, eller socialarbetarna, som bara utförde order, eller polismännen som släpade iväg en liten flicka från hennes hem. Vad vi kan veta är dock, att hade de här människorna, vars uppgift är att skydda de svaga i samhället, i det här fallet ett barn, läst på ordentligt och informerat sig om personlighetsstörningar och därför förstått vem Ben Butler var, då hade Ellie ännu idag varit den lilla glada flickan som tittar ut på oss från fotografierna.

I Sverige i oktober 2016, pågick en rättegång mot Martin Jonsson, som dödat den kvinna han haft ett kort förhållande med. Han slår ihjäl henne en sommarnatt, efter att först ha 'tagit av sig skorna' och ställt dem i hallen. Tydligen är detta på något sätt en förmildrande omständighet, varför nämns det annars? Skorna ska bevisa att hon öppnade frivilligt och att de hade en relation. Vem ställer annars skorna snyggt i hallen en sommarnatt? Åklagaren säger enligt tidningen att det här ser ut som ett ”relationsbrott”. Vad är ett relationsbrott? Att slå ihjäl någon i berått mod har inget att göra med en relation. Du har fortfarande slagit ihjäl någon.

Det faktum att de har skickat sms och ringt varandra tolkas som att de har ett passionerat förhållande. 500 gånger på ett par dagar. 500 gånger. 500 gånger på säg tre dagar, är ungefär sju gånger i timmen när natten inte räknats bort. Det är ett sms eller samtal mindre än var tionde minut, om varje timme på dagen räknas med. Gissningsvis kommer de flesta av samtalen inte från Lotta Rudholm, offret, utan från Martin. Hon har svarat, för om hon inte svarar kommer hans svartsjuka bara växa och det vet hon instinktivt. Svarar hon inte som han vill, kommer han börja anklaga henne för att dölja något, så hon spelar antagligen med, för hon är livrädd. Han har redan misshandlat henne och hon har tagit tillbaka sin polisanmälan. En polisanmälan skyddar ingen, den fungerar inte som en rustning som står mellan dig och förövaren. Tvärtom är en polisanmälan som ett rött skynke för förövaren, ett bevis på att ”hans tjej”, så uttrycker han sig, har förrått honom.

Även om en polisanmälan skulle leda till åtal och senare fällande dom, så går det dagar och veckor innan det sker och innan förövaren eventuellt hamnar i fängelse. Dagar och veckor när den som är utsatt, fruktar för sitt liv. Även vid en fällande dom är det inte fråga om längre straff, utan förövaren kommer snart vara ute igen. Så man tar tillbaka anmälan och hoppas att det ska gå över och försvinna. Man hoppas att man så småningom ska kunna fortsätta med sitt liv.

Lotta hann aldrig dit. Förövaren i det här fallet måste vara någon som får riktigt höga poäng i Hares psykopatitest. Det är inte första gången han misshandlar och förmodligen inte den sista. Han förstår inte vad som har hänt säger han, varför han blev så svartsjuk. Men denna obändiga svartsjuka är ett av tecknen på en narcissist och psykopat. Han eller hon, kommer att reagera på allt. Telefoner som inte svaras i, mötestider som inte hålls, ett nytt läppstift, nya kläder, eller att överhuvudtaget klä sig fint, arbetsresor, toalettbesök, ensamma luncher, ett kort från någon de inte känner till, ett telefonsamtal från en gammal vän av motsatta könet. I Lottas fall verkar det utlösande vara, om man nu kan tala om det i ett förhållande som mer och mer präglats av våld, att hon inte velat träffa honom den kvällen. För en psykopat räcker det. Om ”ens tjej” inte vill träffa en, måste det bero på att hon har någon annan. Tanken att någon kan vara trött, faktiskt bara inte vill träffa dig, den finns inte. Återigen är det gränslösheten, att inte se andra som oberoende personer, utan som en del av och en förlängning av sig själv, någon eller några som man ”har rätt till”. Kanske övertygade han sig själv om att någon annan var där, eller hade varit där och tittade först efter när allt var försent. Då ringer han till polisen.

När domen faller i slutet av 2016, döms han i tingsrätten till livstids fängelse, trots att han tidigare slagit ihjäl en man och har flera misshandelsdomar bakom sig. Straffet sänks i hovrätten till 18 års fängelse. Själv tycker han att han borde ha fått kortare straff eftersom han själv avbröt misshandeln. Så lite är ett liv värt i Sverige idag.

Den dagen någon kan påvisa hur detta ekonomiskt påverkar samhället, kanske våra styrande bestämmer sig för att göra något åt det. Tills dess, verkar det tyvärr till stor del vila på det enskilda offret att ta sig ur förhållandet, men detta försvåras i förhållanden där barn finns med i bilden, eftersom vårdnaden delas lika per automatik. Ingen kunskap om narcissism och psykopati finns hos domstolarna, alltså tas heller ingen hänsyn till detta.

Att berätta eller inte

Min första terapeut rekommenderade mig att inte berätta för andra: ”Låt skiten ligga där den hör hemma, på gödselstacken,” sa hon. Det rådet fungerar väldigt bra tills du kommer lite närmre andra, när de börjar fråga om varför du gjorde så och så, när de svar som borde ha varit självklara blir svävande. För det faktum att du har gått igenom misshandel, levt i destruktiva förhållanden, blivit sexuellt utnyttjad som barn eller råkat ut för brott mot dig själv eller människor i din närhet, det gör dig inte automatiskt till en god skådespelare eller fullfjädrad lögnare, som kan sitta och hitta på trovärdiga historier rakt av. Det är vid de här tillfällena som du, om du inte berättar sanningen, framstår som ganska konstig för andra. De kan tycka att du är extremt reserverad, vilket ofta är sant, eller så kan de tycka att du är en lite märklig person, som har gjort val som de ställer sig oförstående inför. Men om du berättar då? Om du struntar i det goda rådet att inte prata om det, att låtsas som om tjugo år av ditt liv nästan inte hände, om du trots allt känner att du faktiskt vill berätta det här för någon, vad händer då?

Vid ett par tillfällen har jag, mer ofta nu än tidigare, berättat. Jag skäms inte lika mycket längre, jag inser att det inte var mitt fel, men att det blev mitt ansvar att ta mig ur de här förhållandena. Ibland tycks det som om vi människor har ett sjätte eller sjunde sinne för att känna av varandra, att söka oss till likar. Jag har bara under det senaste tre åren, träffat en oproportionerligt stor mängd offer för narcissister. Att träffa människor som går, eller gått igenom liknande situationer är alltid givande. En del har ännu inte kommit ända fram, andra har knappt börjat, men vi kan vara ett stöd för varandra. Däremot är det vanligtvis som att dra fram ett rött skynke om man dristar sig att berätta om det här för personer som är helt okunniga om problematiken. Det är fortfarande så, att en stor del av oss är övertygade om att det är offrets fel att hon blir misshandlad, eller råkade in i ett destruktivt förhållande. Många frågar varför kvinnorna inte lämnar männen, färre frågar varför män misshandlar.

Vänner har sagt till mig att jag borde lägga det åt sidan, det har ju gått så många år. Men man lägger inte PTS åt sidan. Om inget görs kan PTS förstöra resten av ens liv. Jag har fått blickar som tycks säga: ”Oj, hatar hon män eller?” Män som varit intresserade av ett förhållande tills de inser att man är ”skadat gods”. När man lidit av PTS, av vilken orsak det än kan vara, har man varit ute på djupa vatten, dit de flesta aldrig kommer. Jag tror att det gör att många instinktivt vänder sig från offren, vi är annorlunda och människan vill inte ha annorlunda, utan helst lika. Det verkar vara svårt för många att acceptera att en del har andra erfarenheter, som om hela deras person därmed skulle vara defekt.

Oviljan att förstå blir ett vapen i händerna på narcissisterna och psykopaterna, som därmed har verktygen att manipulera andra. De manipulerar alla de kommer i kontakt med för att uppnå sina mål. Det kan gälla vårdnadstvister som ovan, det kan gälla att tillskansa sig ny ”tillförsel”, någon som kan uppfylla narcissistens och psykopatens behov av att bli beundrad.

Faktum kvarstår, det är den som har blivit utsatt som i allmänhetens ögon många gånger kommer att framstå som konstig och svag. Kan det vara så att de flesta reagerar på det här sättet för att distansera sig från offren, för att de själva inte ska behöva påminnas om existensen av de här problemen, som om de faktiskt vore smittsamma eller färgade av sig? Är det för att många, kanske de flesta av oss, känner obehag inför lidande? Är det därför många väljer att inte se när andra far illa? Är det därför så många i en förövares omgivning inte tycker sig ha sett att X var annorlunda, fastän tecknen var tydliga på att något inte stämde, att uppträdandet inte var normalt? Är det inte dags att öka kunskapen om den här problematiken?

Till slut, när allt har lagt sig, så handlar det om någons liv, eller någras liv, kanske obetydliga i det stora hela, men liv, lika mycket värda som någon annans, som förstörs, kanske suddas ut - liv som kunde ha blivit något mer än en notis i en tidning. Kanske någon som hade blivit en fantastisk terapeut, eller designer, eller läkare, eller världens bästa kassörska, det spelar mindre roll, men människor som kunde ha levt ett helt liv, inte ett halvt.

Sverige

I Sverige aktar man sig noga för att sätta stämplar på folk. Man aktar sig så noga, så att man till och med låter bli när det är befogat. Det finns ett inneboende motstånd mot att utmåla sina medmänniskor som ”dåliga”. Vi förväntas vara förstående, kristendomens etik drivs till sin spets, trots att de flesta idag i Sverige inte erkänner sig till den kristna tron. Brottslingar ska mötas med förståelse och det som ska vara ett straff kallas för vård. Försvarare av förövare har en hel uppsjö med ursäkter för att förklara sina klienters oskuld.

När begreppet hedersmord uppstod någon gång i slutet av 1900-talet, tog det lång tid innan begreppet som sådant faktiskt erkändes. Kvinnor med rötter i kulturer där hedersmord förekommer, som Disa Demirbag Stehn och andra, kritiserades öppet för att de hävdade det som inte fick sägas - att vissa kulturer faktiskt till och med uppmuntrade till mord på de egna barnen och andra släktingar, var väldigt svårt att greppa.

Tröskeln för att inse och acceptera att samhället är fullt av både narcissister och psykopater, känns ännu högre. Här handlar det om grannen eller brorsan eller du själv. Även om beräkningen av andelen personer som kan diagnostiseras varierar ganska ordentligt från undersökning till undersökning, är det möjligt att vi talar om nära en halv miljon narcissister och cirka 200 000 psykopater i Sverige, varav två tredjedelar är män, beräknat på 2015 års befolkningsstatistik (9 851 000 personer) 1.

Att våga tänka tanken att dessa människor, som när man uppfattar dem som trevliga och charmiga, använder sig av en mask och att det bakom den masken lurar en rovdjurspersonlighet som inte vill någon något gott, det är väldigt svårt och går emot allt vi har lärt oss om våra medmänniskor. Personer som har en total brist på empati, men som är mästare på att dölja det.

Alla förhållande där misshandel sker kan inte förklaras med att ena parten har en personlighetsstörning, men att förklara all misshandel, psykisk såväl som fysisk med maktstrukturer mellan könen håller inte heller. Det är att förenkla ett mycket mer djupt liggande problem. För kvinnliga narcissister och psykopater är lika skadliga för sina offer som de manliga.

1 Grant et al., 2008

Komplex posttraumatisk stress

Narcissister kan skada människor de har runt sig. De lämnar efter sig psykiskt och ibland fysiskt misshandlade människor. De lämnar efter sig barn som kanske kommer att bära på ett skadat inre hela livet och få det svårt att klara av ett normalt liv. Människor som varit utsatta i ett destruktivt förhållande tycks vara predisponerade att utveckla det som idag kallas komplex PTS.

PTS kan ödelägga ditt liv och med tanke på hur kostsamt det här måste vara för samhället, borde mer fokus läggas på att hjälpa offren för destruktiva förhållanden, föra in skydd i lagstiftningen vid vårdnadstvister och öka medvetenheten om hur dessa mänskliga ”rovdjur” faktisk fungerar och agerar.

Domstolar och myndigheter

Domstolar och sociala myndigheter behöver information och kunskap om narcissism, de måste lära sig att det finns manipulativa personer. Människor som inte kommer dra sig för att hitta på vilka historier som helst, som öppet kommer försöka manipulera dem. De kommer uppfatta dem som trevliga och tro på förklaringarna till varför de av misstag eller i självförsvar begått gärningar, eller hur de blivit orättvist dömda till brott som de inte begått. Så länge som domstolarna fortsätter att ge narcissister vårdnad eller umgängesrätt med barn och därigenom riskerar barnens hälsa och ibland till och med liv, måste vi kräva att domare, åklagare och målsägarföreträdare genomgår utbildning i att lära sig känna igen narcissister och psykopater.

---

För några veckor sedan, skrev Fredrik Sjöshult på Expressen, en artikel om en vårdnadstvist (1), som borde ha rört upp känslorna på många, men uppenbarligen passerade utan någon större reaktion från allmänheten.

En pappa, som tidigare dömts för misshandel mot sina barn, tilldömdes ensam vårdnad om dem. Det var hans dåvarande flickvän som polisanmälde honom. Jag skulle vilja att ni låter det sjunka in. Hur hög skulle tröskeln vara för er, om ni befann er i en situation, där er nye partner/pojkvän/flickvän, slog sina barn? Hur länge skulle ni tveka innan ni gick till polisen? Förmodligen skulle tröskeln vara hög och ni skulle inte göra det på en gång.

Hur som helst, han misshandlade sina barn. Barnens mor hade efter detta inte låtit barnen träffa sin pappa, vilket känns ganska logiskt, eller hur? Föräldrar förväntas skydda sina barn. Dock inte i Sverige, och inte enligt lagen. Den misshandelsdömde pappan har nu fått ensam vårdnad om de två barnen, eftersom han hävdar att han också har rätt att träffa dem. Rätten har gått på hans linje, och eftersom mamman inte ens krävt delad vårdnad, mister hon sina barn. Det är nämligen viktigare, enligt svensk rätt, för barn att ha tillgång till sina båda föräldrar, även om en av dem utsätter dem för misshandel, än att ha rätt till en trygg uppväxt.

1https://www.expressen.se/kronikorer/fredrik-sjoshult/pappa-misshandlade-sina-barn-far-ensam-vardnad/

Därför är narcissism är en så allvarlig fråga

När jag för många år sedan träffade en terapeut på Alla kvinnors hus i Stockholm, talade vi mest om min barndom och om det äktenskap som jag hade lämnat efter nästan tjugo år. Mycket kändes kaotiskt för mig då, som så många andra hade jag inte förstått vad det var som hade hänt, vilka mekanismer som varit igång, eller att det överhuvudtaget var mekanismer. Jag befann mig i ett inre kaos.

Vid ett tillfälle bad mig terapeuten att inte glömma, att även den där trevliga, roliga och snälla personen, som då och då tittade fram bakom min mans fasad, bara var just en fasad och att där bakom fanns alltid den beräknande personen som kunde såra och skada så mycket. För mig var det enormt svårt att acceptera. Jag hade i alla dessa år längtat efter stunderna med honom som jag en gång blev förälskad i, som Gwyneth Paltrows rollfigur i The Talented Mr. Ripley säger: ”It's like the sun shines on you, and it's glorious. And then he forgets you and it's very, very cold.” Det var ju den personen som jag trodde att jag kunde locka fram, bara allt ”blev bra”, det var honom jag ville dela mitt liv med, den intelligente, begåvade, kreative och många gånger roliga personen som kom fram ibland. Att acceptera att det var en mask, innebar att acceptera att livet med honom var byggt på en illusion, att inget av det som vi gått igenom tillsammans egentligen hade något värde. Som om någon dragit undan mattan och det visade sig att det inte fanns ett golv under, utan bara ett tomrum och ett famlande i mörker. Vårt hade varit ett liv byggt på lögner.

Det var först mycket senare som jag skulle börja titta på och förstå att det inte bara handlade om någon som var lite ”konstig”, som hade ett humör som inte gick att förutse. Det var när jag började läsa om och lära mig mer om narcissism och psykopati som pusselbitarna började falla på plats. Jag insåg att hade jag haft någon som helst vetskap om att de här personlighetsstörningarna existerade, på riktigt, inte bara på film, så skulle jag eventuellt ha varit förmögen att ta mig ur förhållandet tidigare och besparat mina barn många års uppväxt med en person som inte borde vara i närheten av barn överhuvudtaget.

Då, för många år sedan, uppmanade min terapeut mig att skriva en bok. ”Beskriv det du har varit med om”, sade hon. Jag försökte, men från början visste jag inte ens vad det handlade om. Att beskriva skeenden, misshandel och våldtäkter var bara smärtsamt och förde mig mentalt tillbaka till den mardröm som äktenskapet ofta var. Det är först nu, efter mer terapi, efter att ha blivit diagnostiserad med PTS och börjat skala av lager efter lager med vanföreställningar och rädslor, som jag känner att jag har något att berätta. Jag vill skriva något som förklarar, som förhoppningsvis får andra att förstå.

Jag är ingen expert på narcissism, men jag kan numer se mönster och beteenden och se att det handlar om det, vilket jag inte kunde tidigare. De som jag brukade kalla testosteronstinna hannar, de är vanligtvis psykopater. Ofta har de en karakteristisk gång, uppenbar för dem som kan tyda mönstren. Precis som kriminella psykopater väljer ut offer efter gångstil (1), kan vi andra lära oss att identifiera dessa presumtiva förövare innan de kommer oss för nära.

Är det synd om de här människorna? Både ja och nej. Det är fortfarande oklart om vilka specifika händelser som triggar en utveckling av narcissism och psykopati, samtidigt som vissa studier, bl.a. av professor James Fallon, USC, pekar på att det kan finnas en ärftlig del vid utveckling av det senare. För vissa är det här teorier som är svåra att acceptera, eftersom de går helt stick i stäv med tron på allas inneboende godhet. Vi vill helst vill se förklaringar till de flesta avvikande beteendena som resultat av att ha blivit utsatt för något, att ha varit ett ”offer”.

Att försöka bota eller hjälpa en narcissist eller psykopat är kontraproduktivt. Gör det inte, försök inte ens. De kommer definitivt inte uppskatta det och lider inte speciellt av det heller. Anser man sig stå över andra, som de gärna tror, så är det okej att vara annorlunda. Vi andra är helt enkelt staffagefigurer i deras egen film om sig själva.

Problemet med narcissister, som enligt vissa beräkningar utgör ungefär 5 % av befolkningen, är att de inte i ensamhet lider av sin dysfunktion. Eftersom dessa människor inleder förhållanden, gifter sig, får barn, har arbeten etc., är de i ständig kontakt med andra och en narcissist agerar i alla dessa situationer – som en narcissist. Människorna som kommer i kontakt med dem, kommer i högre eller lägre grad utsättas för de olika stadierna av den narcissistiska cykeln och det sätter många gånger spår i hur de kommer att tackla livet.

Som förälder är narcissisten i bästa fall bara olämplig, i värsta fall en mördare. Problemet med dem är att de barn som ofta blir traumatiserade för livet, i sin tur kan komma att göra skada, eller bli dysfunktionella samhällsmedborgare som kostar samhället stora pengar. Det är kvinnor och män, som får sina liv slagna i spillror och därför blir oförmögna att tillföra samhället eller sig själva någonting. Det är människor som blir beroende av droger, alkohol, blir självdestruktiva och har en förhöjd risk för självmord.

I en studie (2) som genomfördes i USA 1995-97, med nära 10 000 intervjuade individer, framkom att personer som har blivit gravt traumatiserad i barndomen har en ökad risk för att börja missbruka droger med 4600 %, en ökad självmordsrisk med 3-5000 % och en 20 år kortare förväntad livslängd än den generella medellivslängden. De här individerna riskerar också att som vuxna bli sjukare än andra eftersom de i hög grad bär på obearbetad stress som i sin tur hämmar immunsystemet.

Att att leva med en narcissist är som att utsättas för långt utdragen tortyr. De lämnar skadade människor efter sig längs sin livsväg. Allt det här utspelar sig dagligen inför våra ögon, inför ögon som inte ser, sinnen som inte uppfattar och det lämnar offren mer ensamma än ordet ens kan beskriva, mitt ibland oss.

I det Sverige, som efter år av diskussioner, till slut tvingades inse att det fanns ett fenomen som hette ”hedersmord”, blir diskussionen om narcissister och psykopater väldigt obekväm. Att det går att diagnostisera var tjugonde person som antingen narcissist eller psykopat, är ingen trevlig tanke – och hur kan man vara säker? Tänk om man har fel?

I sin uppsats, ”Understanding the development of psycopathy” (3), visade Essie Viding vid University College London, att terapi för psykopater kan få motsatt effekt, de blir inte botade, utan blir istället skickligare på att föra andra bakom ljuset. Trots det talas det på riksdagsnivå i Sverige om att denna typ av brottslingar ska ges ”vård.” En vård som alltså enlig Essie Viding, numer professor i psykopatologi vid University College London, riskerar att göra den grupp av dömda som kan diagnostiseras som psykopater, till än mer förslagna brottslingar.

När man utsätts för och antar jag överlever, övergrepp, mentala eller fysiska, blir man aldrig igen som andra. Precis som med sorg som aldrig försvinner, bara förändras, kommer traumat alltid vara en del av ens liv. Det behöver inte bli en del av ens självbild, men man kommer oundvikligen att känna till sånt som de flesta är omedvetna om. På sätt och vis skapar det här ett avstånd mellan en själv och andra människor. Man kommer förmodligen kunna identifiera förövare, i alla fall i många fall och man kommer kunna tolka händelser på ett sätt som för de flesta förblir fördolt.

1 http://www.huffingtonpost.co.uk/dr-raj-persaud/dont-walk-this-way-how-yo_b_6509478.html

2 American Journal of Preventive Medicine; Relationship of Childhood Abuse and Household Dysfunction to Many of the Leading Causes of Death in Adults; Vincent Felitti MD, et al. May 1998

3 Viding, Essi. (2004). Annotation: Understanding the development of psychopathy. Journal of child psychology and psychiatry, and allied disciplines. 45. 1329-37. 10.1111/j.1469-7610.2004.00840.x.