Ett rasande kvinnoförakt

Det vanligaste argumentet när Q talade illa om en kvinna, var att hon var en ”hora”. För er som inte vet det så är världen full av horor.

Nu kan jag till och med tycka att de där barnsliga argumenten är skrattretande, lätta att genomskåda och framförda av en person som såg sig själv som Guds gåva till kvinnorna och gärna delade med sig. Fast jag måste rätta mig, alla kvinnor var inte horor. De unga kvinnor han hade haft historier med, alltså när jag väl upptäckte och accepterade att det hade hänt, de var märkligt nog undantagna från hans normala kvinnoförakt. Det var som om han genom att upphöja dem, förminskade det faktum att han hade varit otrogen i stort sett hela tiden. I hans värld var det nämligen mitt fel att han hade sökt sig till andra kvinnor. De här unga kvinnor var ståndaktiga, värdiga, hade knappt rört en man innan de var med honom, de var värda all respekt och inte ett oansenligt antal hade också velat gifta sig med honom, vilket ju bevisade att de var seriösa unga kvinnor, inte som jag som så uppenbarligen inte uppskattade honom.

Framförallt var de allesammans så mycket mer än vad jag var och det var uppenbart att han beklagade sitt ”öde” att ha fastnat med mig, som hade fler defekter än tillgångar. Man kan undra vad det var som gjorde dessa kvinnor så imponerade av honom och varför de inte stannade, eller varför han inte stannade med någon av dem? Så långt sträckte sig aldrig berättelsen.

Nej, de där andra, de som låg med vem som helst och därför var värda allt förakt, det var mina kompisar. Någon hade klätt sig i en för kort kjol, någon annan tittat på honom och flörtat, till och med kontaktat honom när jag var bortrest, ringt till honom för de visste att jag inte var hemma. Sa han. Och om de inte var typen som kunde tänkas hålla på med sånt, så var de lesbiska, alternativt hade de ett (frivilligt) incestuöst förhållande med sina fäder. Hela tiden var signalerna att det gällde att hålla sig på den ”rätta” sidan, annars skulle jag drabbas av hans förakt och därmed omgivningens förakt, eftersom han framställde sig själv som något slags moraliskt rättesnöre som visste precis var gränsen gick.

Det var egentligen väldigt få, om ens någon, som klarade sig en längre tid utan att bli kritiserad. De vänner jag hade haft blev färre och färre. Inte så att attackerna kom på en gång, utan snarare lite lömskt insmugna i bisatser, här och där. Han visade absolut inget intresse av att lära känna någon av mina vänner, utan uppförde sig tvärtom ohövligt när någon var hemma hos oss vilket gjorde att isoleringen så långsamt började sätta in. Ohövlig är ett för vagt ord, om vi säger så här: om du har en kompis hemma, som din partner av någon anledning inte har lust att träffa och om hon/han istället för att vara med er, sätter sig i rummet bredvid det där ni befinner er och börjar spela exempelvis gitarr, inte en fin mjuk låt, utan ett aggressivt harvande som med mening är störande, då är ordet ohövlig inte riktigt det rätta.

Att jag senare skulle bli anklagad för att vara: frigid, lesbisk, alkoholist, otrogen, etc., var bara att vänta, det ingår ofta i den här typen av relationer. Jag visste inget då om att det var vanligt, så när anklagelserna haglade över mig blev jag ömsom ledsen, ömsom arg, speciellt när de var helt tagna ur luften och närmast löjeväckande. Han anklagade mig för att vara feminist, som om det skulle vara något fult och började peka ut böcker i bokhyllan som bevisade det. Anna Karenina, Madame Bovary, en antologi med utdrag ur kvinnors dagböcker, tydligen var allt som handlade om kvinnor lika med feministiskt och skulle kritiseras. De här anklagelserna var löjeväckande, men det betydde inte att han slutade. Först när han märkte att han inte uppnådde önskad effekt, det vill säga att jag blev ledsen eller arg, då slutade han.

Djävulsdansen

Omgivningen vänder oftast ryggen till när problemen börjar, de vill inte se eller kan inte förstå. Människor har generellt en tendens att hålla sig ifrån allt som är dysfunktionellt, som avviker. De intalar sig själva att det nog inte är någon fara och hur som helst är det inte deras problem. Det är lättare att titta åt sidan. Även om människor ser eller förstår att ett problem existerar, vet de för det mesta inte hur de ska ta upp det med den berörda och låter därför bli. Missuppfattningen att det är lätt att lämna ett destruktivt förhållande, leder även till att den som är utsatt, kan bli ifrågasatt och kritiserad av omgivningen. Många tror fortfarande att det är offrets fel att hon blir misshandlad.

Isoleringen förstärks från två sidor, dels från offret själv som börjar skämmas och dra sig undan, dels från omgivningen som noterar att offret har blivit ”konstigt” och därför undviker kontakt, vännerna försvinner. Självhatet, att inte klara av att ha ett liv som andra har, växer. Någonstans här, börjar offret tro att det som händer är hennes eget fel, att det måste bero på att hon är mindre värd än andra och därför råkat ut för det här.

Förövarens initiala kärleksbombning förbyts till jämförelse med samma personer som tidigare, men nu är jämförelsen negativ för offret. Det är nu offret som är mycket sämre i jämförelse med tidigare partners, syskon, bekanta eller vilka det var som hon jämfördes med.

Rädslan kommer smygande. När det har gått så här långt, kan narcissisten uppträda hotfullt och kontrollerande, offret är insnärjt i ett virrvarr av tankar. Det är inte logik eller förnuft som styr tanken, det är de av förövaren inplanterade föraktfulla tankarna om offret självt som styr. Varje dag blir något att ta sig igenom utan att försöka provocera fram utbrott. Man börjar gå på tå som på äggskal.

Vissa lyckas att bryta den onda cirkeln och lämna förhållandet, men många stannar kvar. Narcissisten har intalat offret att hon inte klarar sig själv. Världen är tuff och det är trots allt narcissisten som är den enda som bryr sig om offret. Även människor med ett framgångsrikt förflutet mister tron på sig själva och börjar uppfatta omgivningen som hotande och farlig. Det ingår i narcissistens verktygslåda att få offret att tro det.

Eftersom offret nu isolerats och alienerats från omgivningen blir hon istället inriktad på att överleva och ta en dag i sänder. Livet rullar på, men det primära offret och vanligtvis hela familjen, lever som en isolerad enhet utan att delta i samhället utanför. Alla aktiviteter utanför enheten ifrågasätts. Arbetar offret, försöker narcissisten kontrollera arbetsplatsen. Jag kunde bli uppringd 20-30 gånger på en dag. Svarade jag inte, för att jag hade gått ett ärende eller var på toaletten, blev jag utfrågad av Q om vad jag hade sysslat med. Förklaringen att jag varit tvungen att kopiera en massa kompendier accepterades inte, utan möttes med misstänksamhet. Istället för att reagera med ilska, reagerade jag genom att lägga ut i princip allt kopieringsarbete till vaktmästeriet, så att jag kunde sitta kvar inne på mitt rum och svara i telefonen. Jag anpassade mig och jag skydde konflikter.

Det går att polisanmäla trakasserier, framförallt om våld har använts, men straffen är låga, speciellt om förövaren är ostraffad tidigare. Även om förövaren blir dömd till ett par månaders fängelse, kan man vara ganska säker på att han kommer tillbaka. När han kommer tillbaka, kommer han ha konkreta skäl att hota sin partner eller före detta partner. Vad hjälper ett kontaktförbud om han en dag står i trappuppgången och väntar? Offret riskerar att provocera sin plågoande istället för att bli skyddat. Att i det läget medverka i en polisutredning och rättegång kräver mer än de flesta klarar.

Finns det barn i förhållandet är det av naturliga skäl vanligtvis offret som ansvarar för dem. Att vara en god förälder är inte del av narcissistens egenskaper. Det innebär att offret inte bara ska försöka klara av trakasserierna själv, hon/han måste skydda barnen så mycket det går. Att helt enkelt fly är ofta inte ett alternativ när man har barn i skolåldern. En förälder som medvetet hindrar den andre föräldern från att träffa barnen, förlorar lätt vårdnaden. Att fly kan alltså betyda att riskera att överlämna vårdnaden till den partner som är narcissist.

Just när man tror att det inte kan bli värre, då kommer en ny charmoffensiv. Det kan vara veckor, eller åtminstone dagar, när narcissisten är precis den där personen man en gång förälskade sig i. Borta är reptilblicken, borta är de hårda orden. Middagen kan stå på bordet när man kommer hem från arbetet och barnen visar upp fina teckningar som de gjort tillsammans med pappa. Taggigheten har förbytts till precis det man längtar så mycket efter. Eftersom offret är så utsvultet på värme och kärlek, börjar hon/han mjukna och slappna av och glömma att precis det här har hänt förut, att det bara är en upprepning av tidigare händelser och kommer få samma slut som alltid. För till slut är det alltid något, man kan aldrig veta vad, som kommer trigga en ny cykel av förolämpningar, aggressivitet och anklagelser. Så är djävulsdansen igång igen.