Det är ju över nu...
Posttraumatisk stress syns inte och luktar inte. För många smyger den sig på, ibland dyker den upp långt efter händelsen eller de händelser som har orsakat PTS.
PTS är ett tillstånd som kan uppträda efter att ha bevittnat eller varit del av en traumatisk händelse, eller ett fortgående traumatiskt skeende. Posttraumatisk stress kallades tidigare stridsutmattning och ansågs vara en psykiatrisk åkomma orsakad av krig. Under 60- och 70-talen började den här åkomman studeras närmare, när soldater kom hem från Vietnamkriget med psykiska problem som innebar bl.a. aggressivitet, isolering, koncentrationssvårigheter, snarhet till irritation, depression, sömnsvårigheter, ett självdestruktivt beteende och en rad andra symptom. Många av de före detta soldaterna fick svårt att återanpassa sig till ett normalt liv.
Genom forskningen upptäcktes så småningom, att det som hade betecknats som en av krig framkallad psykiatrisk problematik, verkade förekomma hos många fler grupper än krigsveteraner. Man kunde finna samma symptom hos människor som varit med om trafikolyckor eller som hade blivit utsatta för brott som rån, sexuella övergrepp och överfall. Personer som blivit övergivna som barn och individer som varit utsatta i destruktiva förhållanden under en längre tid kunde också utveckla PTS.
De här upptäckterna har lett till en ny syn på trauma och hur det påverkar individen. Benjamin Fry, psykoterapeut och grundare av kliniken Khiron House i Oxford, uttryckte det så här under en föreläsning; ”När man skalar bort berättelsen runt det som orsakat traumat, ser trauman väldigt likadana ut.”
Traumaforskningen går snabbt framåt, med pionjärer som Peter Levine, Bessel van der Kolk, Janine Fisher och andra, som med nya metoder lyckas hjälpa patienter att lösa upp det trauma som inte tycks sitta i själen utan i kroppen.