Ingen kvinna eller man stannar av fri vilja hos någon som förtrycker en. Men det är inte så det börjar. Det börjar som de flesta andra kärlekshistorier. Man möts och tror åtminstone för en tid att man är förälskad. Narcissister är duktiga på att läsa av andra. Inte bara det att de lätt ser dina styrkor och svagheter, de har också en enastående förmåga att spegla din person, så att du tycker dig se någon som är som du – en fantastiskt känsla av samhörighet uppstår – du tror att du har hittat din perfekta partner. Tycker du om en viss typ av musik, kommer du ha hitta en tvillingsjäl. Samma sak gäller om det är fotboll eller teater du gillar – det gör de också. De speglar ditt kroppsspråk, vilket för oss människor är ett omedvetet sätt att visa sympati och gemenskap. Man känner ganska snart en otrolig samhörighet, fast det med tiden kommer visa sig vara bara ett tomt skal. Det finns en intensitet i narcissistens uppvaktning, något som gör att det känns så mycket mer med dem än med andra. Roligare, galnare, vildare, de får dig att känna att det här är det riktiga livet, storslaget och fantastisk.
Det här gör att många har väldigt svårt att till slut behöva ta avstånd från den person som gjort dem väldigt illa. De kämpar med vetskapen att det faktiskt verkligen, åtminstone stundtals, var underbart att vara tillsammans med den här människan, och att inför sig själv acceptera att det bara var en fasad, ett spel för gallerierna, innebär också att acceptera att stora delar, kanske till och med av ens liv, var byggt på en lögn. Det är inget någon egentligen vill erkänna. Det är tungt och svårt för de flesta.
Narcissister är ofta ovarsamma med allt i livet, även med andras ägodelar. De behandlar saker ungefär som de behandlar människor och struntar i att lyda anvisningar. Om de överhuvudtaget någon gång tvättar kan de blanda all slags tvätt och sedan skylla ifrån sig om något blir förstört.
”Du har sagt till mig att man kan tvätta det här ihop.”
”Jag lade inte in det där i tvättmaskinen, du måste ha sorterat tvätten fel.”
”Det var ändå så slitet, så det spelar ingen roll.”
Eller också tar de glatt över offrets kläder och sliter ut dem/förstör dem/fläckar ned dem.
På samma sätt struntar narcissister gärna i att använda bilbälte, bryr sig inte om bilbarnstolar, får ofta ett lidande ansiktsuttryck om de måste vänta för att den ska sättas fast. De är övertygade om att inget kommer att hända dem, eftersom de naturligtvis överskattar sig själva som bilförare. De struntar i sådana regler som att man inte kör bil när man har druckit, att hålla hastighetsgränser, att respektera gränser överhuvudtaget. Alltså kör de alldeles för fort, gör omkörningar fast det knappt finns plats och tycker att andra är ”löjliga” eller ”fega” om de ber honom (det är oftast en han) sakta ned. Det förakt de visar andra, är ett förakt vars mål är att förtrycka, att dominera andra, att få dem att känna skam och rädsla och slutligen få dem att underkasta sig förtryckaren. Regler är till för andra, inte för dem.