En av grundförutsättningarna för att lyckas som förövare är att kunna isolera den utvalda individen från hennes vänner och familj. Ett vanligt och effektivt sätt är att man tillsammans kritiserar hennes familj. Har offret upplevt svårigheter under sin uppväxt, ofta på grund av familjen, är känslan att kunna dela det med någon som vill lyssna, nästan omvälvande.

Den nya partnern verkar både förstående och inte alls fördömande. Oförrätter överdrivs, känslor som offret burit på valideras och förstärks samtidigt som narcissisten blir den hon upplever att hon kan känna tillit till. På så sätt binds offret känslomässigt samman med sin förövare. Det blir en uppdelning av vi mot dem. De flesta av oss gör precis samma sak med sina nära vänner och partners, man delar med sig av sina erfarenheter, berättar små hemligheter som man inte talar om för nästan någon annan, men därvid stannar det. Man skapar en känsla av samhörighet genom att dela med sig.

I ett vanligt förhållande är den här fasen att lära känna den andre, härlig och spännande, men i ett förhållande där den ena parten är narcissist, är det början på nedbrytningsprocessen. Narcissisten kommer att verka medkännande och genuint intresserad, precis så som man önskar att någon som bryr sig ska vara, som om hon/han vore ens bästa kompis. Han kommer att ställa frågor för att få ut så mycket information som möjligt. Förmodligen känns det skönt att ha hittat någon som är så förstående, men det är inte äkta förståelse som narcissisten visar. Narcissister har förmågan att ”spegla” den de pratar med och man får höra precis det man vill höra. Man blir lockad att dela med sig av sina mest intima minnen och möts av empati och förståelse. Någon som lyssnar. Det här är bara en mask som narcissisten använder sig av för att få ut maximal information. Den information man delar, kommer i ett senare skede att användas emot en.

Bland de olika typer av svek en narcissist utsätter andra för, är det här bland den mest ödeläggande. Känslan av att ha blivit förrådd är fruktansvärd, för i den stund det som sagts i förtroende vänds emot dig, av den person som du trott dig kunna lita på mer än någon annan, då dras marken bort under dina fötter. Man tappar fotfästet – allt hamnar i kaos.

Nedbrytningen börjar långsamt, vore den omedelbar skulle det vara lättare att reagera och gå. Isoleringen, som går hand i hand med nedbrytningen av jaget, börjar även den långsamt, person för person. Familj och vänner skalas bort. Har offret ett komplicerat förhållande till sin familj, är den här processen ganska enkel. Genom att förstärka kritik från offret självt och komma med nya antaganden, ofta fabricerade på grundval av den information förövaren fått av offret självt, framstår det som om familjen inte är på offrets sida, utan den verkliga tryggheten finns hos förövaren. Isoleringen leder så småningom till att offret till slut tror att det inte finns någon hjälp att få. Hon står ensam och i beroendeställning till förövaren.

Känslan av att vara ”dålig” att inte duga kommer smygande, för i all den där missriktade hjälpen att bli bättre och genom kritiken mot hennes närmaste, finns indirekt kritik mot offret inbäddad. Bara det faktum att hon/hanstått ut med dessa människor så länge är i sig kritik mot den egna personen.