Man berättar inte. Man berättar inte för att man skäms. Man berättar inte, eftersom så få ändå skulle förstå eller ens lyssna. Man berättar inte, för att så många dömer. Eftersom det skulle behövas en lång berättelse för att förklara, så förblir man tyst. För vem vill framstå som ett offer, som någon som inte förstod och som var så dum så hon stannade fastän det till och med förekom våld i förhållandet?

De flesta läser då och då kvällstidningar. Där framställs kvinnomisshandel ofta som förknippat med utanförskap och missbruksproblem. Kvinnor som med blåtiror och brutna armar går tillbaka till förövaren, som om de söker sig till det dysfunktionella, som om de av fri vilja väljer att stanna hos den som misshandlat dem. Många har en bild av misshandlade kvinnor och män, som lite mindre intelligenta – smarta människor råkar inte ut för sånt här.

Den typiska bilden av ett destruktivt förhållande är en man, ofta med missbruksproblematik, som fysiskt misshandlar sin kvinnliga partner. Att andra typer av destruktivitet existerar är för de flesta okänt, det är lite som: ”om han inte slår kan det väl inte vara så farligt”.

Paradoxalt nog är det ofta personer som på något sätt är speciella, som blir offer för narcissister. Framgång, skönhet, pengar är sånt som narcissister dras till, de har ett djupt hål inom sig från barndomen, som behöver fyllas med känslor, vilka känslor som helst. Att ha en tilldragande partner kan vara en statussymbol som väcker andras avund, man vill vara någon som andra ser upp till. En framgångsrik partner blir då en bekräftelse på narcissistens egen överlägsenhet inför andra.

De som är offer för psykisk misshandel känner sig enormt ensamma, förvirrade och utsatta, eftersom inte heller de förstår vad det egentligen handlar om. Den psykiska misshandeln syns inte utanpå, ärren sitter i själen. Förtrycket kan fortgå under decennier. Varför låter man det hända i vårt öppna och fria samhälle? Varför försöker man inte få hjälp?

Ungefär 70% av de kvinnor som dödas av sin partner eller före detta partner, gör det när kvinnan har lämnat förhållandet, eller är på väg att göra det. En brittisk undersökning från 2015 (1), visar att 30 % av offren för det dödliga våldet, dödas efter det de har separerat från sin före detta partner.

Den här typen av mord kommer inte som en blixt från en klar himmel, vanligtvis har hot förekommit innan. Inte sällan föregås morden av en längre tid av misshandel, ibland fysisk, men nästan alltid psykisk. I en rapport från 2014, rekommenderar U.S. Sentencing Commission, att stryptag ska bli straffbart (2). Man stödjer sig på forskning som visat att stryptag är en av markörerna som visar att någon nästa gång kan döda. Våld eskalerar och den som använder sig av våld riskerar att tänja på gränserna och gå längre och längre. Så svaret på frågan varför man inte bara sticker, är enkel: Man lämnar inte förhållandet för att man är livrädd för att provocera fram våld. Paradoxalt nog kan det ibland vara säkrare att stanna än att gå.

1 Feminicide Census, http://www.feminicidecensus.org.uk

2 https://www.washingtonpost.com/outlook/which-domestic-abusers-will-go-on-to-commit-murder-this-one-act-offers-a-clue/2017/11/16/